"We call it Death, but it is Liberty." Song of prayer , A Course In Miracles
Vi kan lida svårt innan kroppen dör, men när vi lägger den åt sidan har vi bara kul! De närstående gråter och skulle bli avundsjuka om de förstod hur roligt den som gått vidare har det.
Vad händer efter dödsögonblicket då?
Svaret är att det vi tror skall hända sker. Sinnet skapar den upplevelse vi förväntar oss. Tror vi att vi ska möta nära och kära så är det den upplevelsen vi kommer att ha.
Döden upplevs olika beroende på hur mycket omedveten skuld vi har helat och hur mycket som återstår.
De flesta har upplevelser man kan läsa om i böcker om nära-döden-upplevelser. Vi ser ljuset så småningom, och har du blivit fri skulden, blivit upplyst, går du direkt till ljuset. Du är direkt hemma. (Egentligen har du aldrig lämnat ditt hem...)
All smärta orsakas av den skuld vi känner. Detta inkluderar psykologisk smärta, likväl som fysisk. Har man praktiserat förlåtelse blir livet mellan liven en mycket trevligare upplevelse än det annars kommer vara.
Om vi inte praktiserar förlåtelse (det är inget fel med det!) kommer mycket omedveten skuld ligga kvar i sinnet. När vi då börjar gå mot ljuset, som symboliserar Gud, börjar vi uppleva smärtan, rädslan, skulden. När vi känner den psykologiska smärtan vill vi fly den - och vart flyr vi? Jo, hit till vårt projicerade universum. Vi kommer tillbaka för ännu en livstid.
I vår drömvärld verkar skulden ligga utanför oss istället. Det ser ut som om vi har flytt, men det är en illusion. Skulden finns kvar i sinnet.
Den goda nyheten är dock att vi aldrig har lämnat Gud. Separationen är falsk, men eftersom vi tror att vi är skyldiga behöver vi göra skulden ogjord genom att förlåta.
När vi dömer sådant vi ser i vår omvärld får vi komma ihåg att hämta hem det till oss själva och förlåta. Vi förlåter "andra" för det de aldrig har gjort.
Fritt från "The Lifetimes when Buddha and Jesus Knew Each Other" av Gary R Renard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar