En helt vanlig lördag i en fyrbarnsfamilj eller När vi invaderade Hemköp

"Det är så skönt med lördagar, då man kan få vila ut tillsammans efter en tuff vecka!"

Så kan tankarna skoja med mig inuti huvudet. Dessa ironiska tankar vill påpeka att livet i en familj med många barn är detsamma som att inte finna inre frid.

Jag vet att det inte är sant. Det går att vila medvetet med fyra barn och mycket att göra.
Okej, många gånger rusar jag bara på i alla sysslor och tror helt och fullt på de tankar som rusar lika snabbt. Tankar som säger "jag hinner inte, det är helt galet, nu är det bara för mycket.."

Vårt upplägg idag var lite extremt ändå. Vi föräldrar hade valt att under samma förmiddag tvätta i tvättstugan, städa lägenheten och luskamma barnen (då det är hela kommunens luskamningshelg). Dessutom behövde vi handla mat. Allt skulle göras under förmiddagen, då vi hade andra aktiviteter planerade på eftermiddagen.

Jag luskammade två barn (tack och lov inga löss denna gång) och tog sedan med hela barnaskaran till Hemköp som ligger på promenadavstånd. Mannen fick nöjet att vara hemma med dammsugning och tvätt. Bebisen somnade gott i vagnen på väg till affären. De andra tre klättrade glatt i grusiga snöhögar efter vägen och undersökte stenar i dikena. Frid och fröjd, både på insidan och utsidan.

Väl inne på affären kom en prövning, som när jag ser i backspegeln, var något jag klarade galant. Hade det här hänt mig för några år sedan hade jag nog brutit ihop. Jag menar nu inte att det här med att vila medvetet är någon slags skola i perfektion. När vi bryter ihop är det ju inte något "fel" med det, men jag tror ni fattar vad jag menar.


Mamman med barnvagn, alltså jag, tar ganska stor plats vid fruktdisken, då vagnen är i vägen, var jag än ställer den, för andra människor som vill plocka sina äpplen och grapefrukt. Lägg till tre stora elefantungar med var sin liten kundvagn som vill köra runt och hjälpa till. En av elefantungarna vill köra rally med vagnen, och då måste mamma elefant säga ifrån och förklara varför det inte passar sig. Ungen fortsätter att köra rally ändå, och då blir det till att spärra upp ögonen och säga bestämda meningen: "jag menar vad jag säger!" Lugnet är kvar inuti mamman, och hon ögnar igenom listan på det som skall köpas, och ger varje unge en uppgift var. "Du kan välja bröd, ta något med frön i sig". Ungen kommer tillbaka med vit långfranska. Ungen får en chans till, och klarar uppgiften. En annan får plocka äpplen, och den tredje apelsiner. Så fortsätter vi genom hela butiken, utan att vare sig krocka ned något eller köra på någon. Vi bara ockuperar gångar lite här och där. En del människor stirrar på oss, en äldre dam tittar på ett barn som står i vägen, tittar sedan på mig, länge. Hennes mun är som ett streck. Tack, tänker jag. Tack! Jag är kvar i medvetenhetens lugn.

Det är kul att handla med barnen, jag har faktiskt roligt! När jag vilar i mig själv, i stormens öga är jag fri från de tankar som gör allting stressigt.

Mot slutet vaknar bebisen i vagnen, och då känner jag att vi bör avsluta, innan han tröttnar på att ligga där. Stor barnvagn, och tre små kundvagnar rör sig mot kassan. Två av barnen plockar upp varor på bandet, en står och drömmer. Plötsligt är en elefantunge borta. Men hon kommer väl tillbaka, tänker jag och puttar hennes vagn åt sidan.

Jag betalar och ber barnen parkera tillbaka sina vagnar. De är så snälla och hjälper till med allting, men jag noterar att vårt sällskap inte uppskattas av andra kunder. Ingen ler mot oss, alla ser sura ut, vissa suckar över att behöva ta omvägar kring oss för att de ska nå sina varor. Tack, viskar jag inombords och vilar i mig själv.

Jag packar varor. I en evighet. Den försvunna elefantungen är tillbaka och börjar diskutera med mig kring olika recept hon hittat i ett häfte vid utgången. En annan unge säger med hög röst: "Vaaaaarför får vi ingen slush?" Hen pekar på de färgglada behållarna med isdryck vid kassan. Det tredje barnet letar efter bananerna och sliter i kassarna som jag, en efter en, ställer på golvet intill vagnen. När jag packar varorna slår det mig hur otroligt mycket folk som är i kassorna just då. Som om de kom från ingenstans. Som om någon kommenderat dit dem. Jag börjar tänka på filmen Truman Show. Alla ska tydligen till kassan precis när vårt stora ekipage är där.

Självklart kommer det också kunder med rullator och gigantisk rullstol precis efter att vi ställt vagnen vid kassan. Det går inte att komma förbi utan att jag måste flytta barn, påsar och vagn. Lirka och trixa. Det är som bäddat för att förlora lugnet. Men jag är skönt lugn, och säkert mycket mer effektiv än vad jag varit om jag stressat.

Upp med bebis i selen, i med fyra kassar i vagnen och hoppas att den håller.

Vi skrattar på vägen hem, äter banan, fastnar i taggbuskar, hittar fina stenar.

Hemma fortsätter dagen på samma sätt. Tusen saker att göra, men i kärnan av allt är det alltid stilla.