Att vila med begär

Det var kring lunchdags och jag var ute i en vit värld helt vadderad av snö. Solen lyste upp vår väg och jag njöt. Litet barn sov gott i vagnen. Jag hade ätit en tidig lunch innan Lilleman blev trött. Mat som jag vet mättar bra: quinoa, fetaost och grönsaker. Efteråt åt jag en stor banan, och jag hade ännu en banan med mig ut. Efter bara en halvtimme eller så kände jag hunger, och jag tyckte att det var märkligt att jag var så hungrig redan. Jag lirkade upp den medhavda bananen ur skötväskan och åt upp den.

Men jag noterade att jag kände mig ihålig i magen, och tanken sa att det jag ätit inte var tillräckligt.
Magen kändes nu mycket orolig, på ett väldigt olustigt sätt, och samtidigt kom förslag på vad jag skulle äta. Nötter och choklad stod högt upp på listan.

Jag bestämde mig nu för att verkligen gå in för att medvetet vila med det jag uppfattade som hunger. "Jag kan ju alltid testa", tänkte jag. "Det behöver ju inte betyda att jag inte tänker gå och handla mig något att äta snart." Tankarna var nu bilder på olika godbitar som tycktes förstärka den olustiga känslan i magen.

Jag gick in i den rena närvaron och lät den obehagliga hungersliknande känslan vara med. Jag vilade med den, utan försök att göra något med den, utan tankar på att få den att försvinna, eller vilja stilla den med mat. Intensivt närvarande i medvetenhet och med det kroppsliga obehaget märkte jag att magen inte längre kändes tom! Jag var faktiskt inte alls hungrig. Det enda jag kände i kroppen var begär. Tankar på att äta något fortsatte. Jag bara såg dem, vilade med dem i medvetenhet, tillsammans med begäret.

Ovanför naveln kändes det som att platsen för begäret satt. Den här platsen kändes spänd, som ett organ nästan i kramp. Det var inte behagligt alls, men att gå in och vara medveten om det gör att alla dömande tankar bleknar och istället går jag in i någon slags nyfikenhet på det som upplevs. Som att det istället för negativt börjar upplevas positivt (jag menar nu inte samma sak som att byta ut negativa tankar mot positiva).

Nu helt i medvetenhet vilade jag med full uppmärksamhet på närvarons rymd, samtidigt som jag var helt närvarande för det jag upplevde i min mage. Jag gick lugnt och stilla med barnvagnen.

Efter några minuter var närvaron det enda jag upplevde. Begäret hade lösts upp och hela kroppen var helt lugn och stilla, som om hela kroppen bara innehöll medvetenhet, inget annat. Den kändes mjuk och fullständigt lugn.

Jag som trodde jag skulle gå under om jag inte fick äta något, höll mig lugn och mätt åtminstone tre timmar till.

Det här är så spännande! Alla möjliga slags begär kan dyka upp, och nu vet jag vad jag ska göra med dem. Jag vill inte byta den här coola, sköna känslan mot något annat.

Begär kan räknas till ett smärtsamt tillstånd, och jag vill citera vad Candice O'Denver skriver om begär i sin bok "En enkel förändring gör livet lätt":

"Det är inget fel i sig med begär, eftersom det ursprungliga begäret är att lära känna oss själva som medvetenhet. Men begär, eller önskningar, innebär i allmänhet en längtan efter saker som god hälsa, att hålla sig ung, mat, pengar, sex, arbete, relationer, fritidsaktiviteter eller vad det nu kan vara. Begär åtföljs av föreställningen om att vi genom att skaffa oss det vi önskar oss, kommer att uppleva välbefinnande. Att hålla fast vid den här föreställningen leder till ständigt nya begär - men utan att vi någonsin till fullo uppnår det välbefinnande vi söker. Trots att vi om och om igen får erfara att begär inte ger oss det vi söker fortsätter vi att känna begär i alla fall. Man skulle kunna säga att upprepningen av begär är en form av galenskap eftersom vi gör samma sak om och om igen - men ändå förväntar oss ett annat resultat."

Jag ser att begäret bottnar i en enda sak. Att vi känner oss otillräckliga. Vi tror därför att vi måste vara eller ha mer på något sätt. Vi måste hålla oss unga för annars förlorar vi något. Brist, brist, brist.

Men - vi är inte otillräckliga, bristfälliga eller i separation.
Vi är hela nu, och för evigt. Vi är som Gud skapat oss.