Nu får jag denna fråga då och då, från de människor som söker min hjälp: "Jag tror vi måste skiljas, men jag är så osäker. Vad ska jag göra?"
Vi är aldrig ensamma, vi är så många som brottas med samma saker.
Den allra närmaste relationen symboliserar den vi har med Gud. Först var det mamma som var "Gud", sen kanske den allra bästa vännen, senare vår kärlekspartner. Om de här personerna "sviker" oss blir vi påminda om smärtan från ursprungskonflikten: när vi (dock skenbart) lämnade vår skapare. Det är inte Gud som lämnat oss. Han har inte skapat den här världen och knuffat hit oss för att han är ond på oss. Nej, varför skulle han göra det? Han älskar oss gränslöst.
Jag har gått igenom några tillfällen i livet där jag blivit lämnad. Smärtan var avgrundsdjup. Så småningom lärde jag mig att vända på det, och ägde problemet i mig själv. När jag fullständigt var på det klara med att det var min egen projektion jag såg: det var jag som lämnat. Allt som nu tycktes ske var bara ett eko från den skenbara illusionen då jag verkade lämna mitt Hem i Gud.
Innan jag såg det här skyllde jag på "de andra" för att jag kände som jag gjorde. För att de lämnat mig. Jag tänkte att jag måste vara hemsk eftersom de inte ville stanna hos mig.
Den här idén finns i vårt undermedvetna: att vi aldrig duger i Guds ögon. Han dömer oss och det är alltid något som är fel. Vi lär oss att undvika Gud. (Det är stort för mig att idag ens skriva "Gud" eftersom det varit förknippat med så mycket rädsla. När jag växte upp så kändes det farligt med Gud, för det var så jag upplevde att min omgivning tyckte, men även detta var såklart en projektion.)
Ingen har någonsin lämnat mig. Det finns ingen skuld.
Ingen mamma har skuld.
Inga vänner har skuld.
Ingen kärlekspartner har skuld.
De kan ha lämnat oss tusen och en gånger i världen, men det har inte varit verkligt. Istället kan vi se det som en gåva, eftersom de hjälpt oss komma i kontakt med vår skuld, så vi kan förlåta.
Det har gjort ont, och ja, vi kanske trodde att vi skulle stryka med på kuppen, eller bli fullständigt galna.
När vi kommer i kontakt med den här smärtan vill egot att vi ska fly.
Hotet att bli lämnad finns med i alla små fnurror i relationen. Egot tycker att vi har kontroll om det är vi som lämnar först, för då kan vi ju inte bli lämnade.
Det kan räcka med att en liten konflikt uppstår för att smärtan ska triggas: "vi är så olika, tycker så olika", "han lyssnar inte", "hon ger mig inte det jag vill ha", "han möter inte mina känslor, han är fullständigt iskall". Men allt det här är perfekt för att förlåta.
Varför ska jag stanna hos min partner?
Egots motiv: Stanna kvar, för om du lämnar kan du uppleva mer kärlek och komma närmare Gud.
Andens motiv: Jag stannar för att den här personen är min perfekta lärare i förlåtelsen.
Varför ska jag gå?
Egots motiv: Gå, eftersom du annars får perfekta lektioner i förlåtelse. Usch, äckligt, farligt!
Andens motiv: Gå när jag känner att jag lärt mig allt jag behöver i den här relationen om man ser till den andliga utvecklingsnivån.
Vilket beslut du än tar, är det vist att ta det tillsammans med Den Inre Hjälparen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar