Hög av glädje

Att praktisera förlåtelse ger resultat. Vissa personer och händelser har jag behövt förlåta många gånger innan det lättat. När jag kan tänka tillbaka på en tidigare jobbig situation och inte känna något alls då vet jag att jag förlåtit.

Om jag inte förlåter alla fullständigt, om jag lämnar en enda broder utanför, så kommer jag inte själv bli fri.

Jag lät sinnet gå på jakt idag efter människor att förlåta, och där mötte jag upp flera från mitt förflutna. Fanns där någon jag tyckte bar på skuld? Nej, det hände inget mer än att jag såg de fina roller alla spelat i det stora dramat. De har bara gjort sin del. Det var så fantastiskt att känna att alla var fria. Faktiskt blev jag förvånad. Var det ingen jag höll kvar i skuld?

Barnvagnspromenaden blev ett enda glädjestrålande äventyr. Livet lyser - inifrån. Att vara vaken och lycklig gör att omvärlden inte måste vara på något särskilt sätt. Det spelar ingen roll att det är grått, regnigt och lerigt hela barnens jullov. Jag störde mig inte ens på hundlortarna som låg på sidan av stigen.

Men... Var det då ingen som jag fortfarande höll kvar i skuld? Jo. Där dök upp någon. En lärare jag haft. Jag var ett barn, men han såg mig som något annat. Genast upprepar jag orden "det är inte verkligt". Det är min projektion. Han finns inte. Han har aldrig funnits. Han har ingenting gjort, han har bara visat mig min inbillade skuld. Men eftersom vi aldrig lämnat vår skapare förlåter jag oss "båda" för det vi aldrig gjort. Tack och amen.

Frid. Känner tacksamhet över att kunna befria mig själv på det här viset.

Jag kom på mig själv att jag log mot alla jag mötte på vägen. Känslan när de besvarade mitt leende var tusen gnistrande stjärnor. Andra mötte mig med rädda ögon, och såg ut att vilja vända bort hela ansiktet från mig. Jag vet precis hur de känner, och jag får påminna mig själv att se dem som de är, i sanning. De är ren kärlek. Ser jag dem som rädda, är det den overkliga rädslan jag befäster, och det även i mig.

Ingen ska bli lämnad kvar. Ingen.

Väl hemma hade ett par familjemedlemmar vad man skulle kunna kalla "dåligt humör", och det var sådär lagom vardagsrörigt i lägenheten. Någon blev arg för att maten var "fel", en annan för att hen inte fick vara ifred för sina syskon. Ilska och ledsenhet, där orsaken verkade ligga utanför dem, "det är de andra som är dumma". Då kan jag vara den som ser, och jag kan förlåta även för dem, för deras är också mitt. Glädjelampan bara fortsatte att stråla. Även om jag inte skrattade och log varje minut, så lyste den nästan precis hela dagen.

Att bara få vara så hög av glädje - helt utan anledning. Gissa om jag känner att jag är på rätt väg?