Från rörigt till klarhet, men rörigt igen

Idag var det dags att lämna besked. Min man fick igår två olika jobberbjudanden, men vilket jobb skulle han (vi) välja? Jobb 1 hade bra schema, 6-14:30 måndag-fredag, ligger nära, men det kändes inte lika inspirerande som det andra. Jobb 2 ligger en bra bit utanför stan, härlig miljö, och arbetet kändes utvecklande och inspirerande. Arbetstiderna var dock ganska oregelbundna och skulle innebära att han stannar till klockan 19 ca tre gånger i veckan, och är hemifrån varannan helg. Eftersom vi inte har någon bil, skulle det innebära långa dagar borta från familjen för hans del, och långa dagar för mig hemma med fyra barn.

Igår kväll hade vi bestämt oss för att han skulle tacka ja till det jobb som låg nära - för familjens skull. Men... jag bad igår om ännu ett tecken, eftersom ingen riktig ro infann sig i kroppen. När jag sedan gick in på Facebook var det första jag såg ett inlägg med en stor bild från ställe nr 2. Jag hajade till, men kände mig inte glad. Ville jag vara ensam med barnen så mycket?

Ny dag. Viljan att välja medvetenheten fanns med. Men tankarna inte bara drog i mig, de slet, ungefär som vår yngste son drar och rycker mig i håret så mycket han bara kommer åt. Det var svårt att inte dras med i det rusande tankebabblet. Vad hade hänt? Varför kände jag mig så rörig? Hade egot fått nog av mina förlåtelsestunder och min medvetna vila? Förmodligen.

Trots rörigheten tillät jag den att vara där och hålla på. Vilade med den. Namnet på jobb nummer 2 dök upp titt som tätt, som en stilla ordbild bara, inuti. Mina tankar ifrågasatte detta, och fortsatte sitt gapiga bladder. Jag lovar, skulle jag skriva ned alltihop skulle det se helt sinnessjukt ut.

Då kom en känsla, så stark, stadig, men ändå mjuk. Den fanns med där, mitt i allt babbel i huvudet.
Det var en visshet: vi skulle välja jobb nummer två. Jag pratade med min man och vi bestämde oss. Då, först då, blev jag lugn. Det var mitt under skogspromenaden, och det var som om vinden, träden, marken, alltihop blev stilla och mjukt.

Detta var alltså rätt beslut, det måste ju vara det, tänkte jag, men skakade ändå på huvudet. Allt var bra märkligt. Hur kunde jag säga ja till att vara ensam med barnen så mycket?

Min man ringde senare och tackade ja till jobb 2. Samtidigt blev han erbjuden en bil. Chefen hade sagt: "Jag har en bil som bara står här, som jag inte använder... Du kanske vill ha den? Alltså du kan få den."
Eeeh... jaha? Som på beställning!?

Lugnet fanns kvar i mig ett tag, tills det blev kväll och två av barnen stimmade loss ordentligt här hemma. Jag gick igång på deras rörighet, som såklart inte var "deras" - utan de speglade mitt inre. Så i det inre, så ock i det yttre. 

Det är rörigt just nu, tankarna är rädda, de kommer och går, och jag jobbar på att se det som en välsignelse. 

Alla känslor och tankar får vara där, som de är. Jag måste inte agera på dem. 

Puuh.