Det är nära nu. Två dagar kvar tills min man börjar det nya jobbet och jag blir ensam mycket med alla barnen.
Babbel i huvudet: "Jag måste dra ett stort lass själv. Jag måste vara ensam. Jag klarar det inte. Jag räcker inte till."
Jag, jag, jag.
Jag.
Vem är jag och är det verkligen sant att jag inte räcker till? Är det något hemskt som kommer hända? Jag är ju en påhittad figur som upplever separation. Jag ifrågasätter mig själv, och gör ett tappert försök att vila medvetet. Motståndet är stort och starkt idag.
Okej, okej, jag får vara rädd. Arg och ledsen.
Bilder fladdrar upp inombords. Jag tror de är från mina andra liv... "Tidigare liv" brukade jag säga. Men nu ser jag det mer som parallella liv. Allt sker ju samtidigt. Jag har förlorat mina barn, flera gånger. De har dött för att vi inte haft tillräckligt med mat. De har dött när jag varit ensam med dem. Någon drunknade... Ändå sker allt det här nu, och det jag upplever idag är kopplat till svåra händelser i andra liv. Därför kan vi aldrig säga att någon överreagerar, för vad vet vi egentligen om en människas resa?
Den här smärtan har kommit upp förr, och nu kommer den igen. Det är dock inte lika starkt som när maken var inlagd på sjukhus i omgångar när de tre äldsta var små. Då upplevde jag även hans "död" trots att han inte dog. Det är bara att tacka och ta emot. Den här gången ska jag spränga den här otillräcklighetsbubblan och samtidigt läka de andra liven. Det får göra ont. Tårarna trycker i hela huvudet.
Jag lagar lunch. Maken och äldste sonen är i simhallen. Döttrarna och sexmånadersbabyn är hemma med mig. Ena dottern tjatar på mig att jag ska gå på hästhoppning och komma till veterinären med bebisen så att han kan få sin undersökning, eftersom den här djurdoktorn tydligen tar emot människovalpar också. Jag är inte på lekhumör, jag är just nu världens tråkigaste mamma, eftersom jag är upptagen med mina egotankar.
Jag rör om i risgrynsgröten. Bebisen är med i selen och studerar storögt allt jag gör. Ted Gärdestad sjunger för mig från mobilen.
"Men än doftar blommorna
i skuggornas dal
Det finns tid till försoning
innan natten slagit ut
För jag tror, jag tror att livet
får ett lyckligt slut
Och är det inte verklighet
så drömmer jag"
Oj, vilken text. Jag stannar upp. Visste också Ted att det var något som inte stämde med den här världen, tro? Jag anar en man som till viss del fortfarande var fångad av den njutning världen erbjuder ("än doftar blommorna i skuggornas dal"), samtidigt som han såg igenom den, mot något annat.
Musiken och texten skänker mig tröst en stund, jag torkar en tår, sätter på mig mitt snälla leende och besöker både hästhoppning och veterinär innan vi äter lunch.
På eftermiddagen har jag en kort stund för mig själv när jag går med barnvagnen på slingriga stigar. Egentligen vill jag bara skrika. Sorgen är stor och stark. Jag vet inte vad sorgen står för, och det gör inget. Den får vara där. Jag vilar med den, och jag ber om hjälp. "Okej, heliga Ande, nu har vi ju sagt ja till det här jobbet för att det kändes rätt, men nu mår jag rätt så pissigt och det är klart jag undrar om det verkligen blev rätt beslut. Snälla vägled mig, visa mig. Vad handlar den här deppigheten om?"
Inget svar.
"Okej, Anden, kom igen, jag kanske är rädd och inte hör dig riktigt. Men riktigt så illa är det inte. Jag är inte skräckslagen. Jag har varit med förr, jag är säker på att jag klarar av att höra sanningen. Tack."
Då kom det, svagt och mjukt, men ändå tydligt.
Det som sker är till det bästa. Jag kan bli fri känslan av otillräcklighet. Det här är ett ypperligt tillfälle att förlåta mig själv för separationen. Jag fick en bild: lager på lager av otillräcklighet, som en lök. Inne i mitten en trygg kärna, helt i frid. Dit ska jag. Jag kände igenom lagren och bestämde mig för att genast ta mig in till kärnan och vila där. Jag blev förvånad över hur lätt det var. Vad hände med den deppiga känslan?
Jag är inte otillräcklig. Jag behöver därför inte heller sträva efter att vara tillräcklig. Jag är ingetdera. Jag kan släppa det lilla jaget och lita på att jag och barnen är omhändertagna hela tiden, för det är vi.
Tillit.
Tillit.
Tillit.
"Even though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me; your rod and your staff, they comfort me. / Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig." Psaltaren 23:4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar