Jag studerade vedisk astrologi för ett antal år sedan och lärde mig att det vi ser utanför oss visar vad som pågår inuti. Det var en stor aha-upplevelse för mig. Vi kan inte säga att det är konstellationer på stjärnhimlen som påverkar oss, det är snarare så att stjärnorna speglar vad som sker i våra kroppar, inom illusionen. Den vediska astrologin berättar att hela universum ryms inom oss, något som då var väldigt stort för mig att ta in, men ändå kändes sant.
På stjärnhimlen kan vi nu se något som kallas för supermåne (det är imorgon den är helt full), då månen verkar större, eftersom den är så nära Jorden.
Det vi ser utanför oss kan alltid visa oss var vi är med oss själva, vare sig det är på stjärnhimlen, ute på gatan eller i världen. Vi kan alltid använda omvärlden till att förlåta - oss själva. Det är ju inom oss allt sker. Det finns inga andra.
Jag vaknade i morse och kunde först inte lyfta bebisen. Höger arm ville inte lyda mig. Det knäppte till och gjorde väldigt ont. Hela kroppen var stelare och ömmare än vanligt, precis som vid den förra fullmånen. När vi kom upp allihop för frukost och morgonbestyr märkte jag att mina nerver verkade ligga på utsidan. Jag kände mig väldigt annorlunda.
Min man var ledig idag vilket gav mig stunder av vila. Jag lade mig ned, kände in kroppen och bara var med känslan. Första ordet som kom var "mamma", och jag kunde inte låta bli att le åt att kroppen fortfarande ville till mamma. Det kanske verkar konstigt, men även om kroppen ser vuxen ut finns cellminnen kvar från barndomen. Mamma är ju symbol för Gud i den här världen, så egentligen längtar vi efter Gud när vi säger "Mamma". När jag sa ja till känslan blev det lugnt och jag slumrade till en stund.
På eftermiddagen fortsatte känsloparaden. Mitt tålamod låg tyvärr på minus när jag hämtade de två äldsta barnen på fritids, och när sonen glömde sin väska på bussen gjorde jag allting verkligt och visade vilket offer jag var för omständigheterna genom att sucka högt flera gånger och tjata sådär lagom otrevligt, vilket gjorde att jag mådde ännu sämre, och mina älskade barn såg ju inte heller direkt lyckliga ut.
Det var dags att vandra iväg en stund, ensam. Med sovande bebis i vagn gick jag, fast besluten att bara möta det jag hade inom mig. Skulle jag inte göra det skulle jag inte vara trevlig hemma under kvällen.
Jag bestämde mig att göra som Buddha, bara låta allt vara där, känna det fullt ut, säga ja till det, utan att försöka göra någonting åt det.
Det var helt extremt vad mycket som ville komma upp idag. Men inget är svårt när vi öppnar upp och säger ja, accepterar. Det hela var som en stor rening. En skön release, samtidigt som det var en ego-uppvisning i galenskap som pågick inom mig.
Jag gick sakta och kände på allt som kom och andades igenom det, samtidigt som tårarna rann.
Jag tänker inte ordagrant gå in på allt som kom - och faktiskt minns jag långt ifrån allt - men det var ungefär så här: "Jag HATAR att ......, jag gör faktiskt det - JA! Det är så jag känner. Det är jag som har skapat det här. Jag är rädd för vad x och y ska tycka om mig - JA! Jag tror att de hatar mig! Jag är världens sämsta mamma! Ja, det är så jag känner. JA! Jag hatar mig själv!" Och så vidare. Samtidigt som detta pågick blev jag själv förvånad. Kände jag verkligen så här? Det var så tydligt att det var separationens smärta.
Jag lät mig själv känna allt, utan att göra det verkligt. Det var det bästa jag kunde ha gjort, istället för att skapa mer drama, följa egots förslag på flyktvägar eller att skylla allt på "alla andra."
Hela kvällen var jag lugn och glad. Så härligt att kunna vara tillsammans med familjen utan att bli triggad till vansinne.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar