Jag önskar flyt och lätthet, lugn och kärlek. Därför väljer jag att vila naturligt medveten. Jag uppmärksammar medvetenheten om och om igen, i korta stunder, med målet att det skall bli permanent, men glömmer ändå bort det i villervallan här hemma med fyra barn. Men jag tänker inte ge upp!
Men...Hur gör man det egentligen? Alltså, vadå "vila naturligt medveten"?
Det finns två sätt att använda sinnet. I det första är sinnets aktivitet riktad mot dess innehåll. Tankar känslor, upplevelser - allt som kan förnimmas. När vi är engagerad i dessa "synpunkter" glömmer vi att slappna av och vila naturligt medvetna.
Det andra sättet att använda sinnet är att lägga fokus på att slappna av i sinnet istället för att rikta uppmärksamheten på synpunkterna. Medvetenhet är frånvaro av tankar. Den är den öppna klara rymden mellan och runt varje ord. Den känns innehållslös, lätt, lugn och fri.
Vi är så vana att bara följa med i tanken, och vi ger tankarna så mycket uppmärksamhet att vi glömmer bort den rymd där tankarna uppstår. Men vi kan välja att istället helt fokusera på medvetenheten. Vi slappnar av och blir samtidigt vakna och alerta.
"I det här förhållningssättet ser man alla synpunkter som olika uttryck för medvetenhet, vilket är själva grunden för sinnet." Candice O'Denver
Så när smärta uppkommer vilar jag bara medvetet med smärtan som jag gör med medvetenheten, eftersom de är ett, det finns ingen separation mellan dem. Jag ser hur smärtan hör ihop med den öppna rymd där den uppstod. Smärtan är ett uttryck för medvetenhet.
Jag hade ett inre stresspåslag idag. Förr brukade min första fråga vara "varför?", jag analyserade och hittade kanske orsaker som "för lite sömn", "mens", "hög ljudnivå". Men nu vet jag att inre tumult uppkommer för att jag ska kunna förlåta, frigöra, släppa taget. Bli av med "skuld". Orsaken är aldrig "där ute".
På morgonen bestämde jag mig för att vila medvetet så mycket jag bara kunde under dagen. Och det gick väl ganska bra. När jag kände den inre stressen vilade jag med den känslan. Jag kände in medvetenheten och stressen samtidigt. Jag vilade med, och som, stressen. Det lugnade sig, men fortsatte igen. Det kom en hel parad av känslomässig turbulens på eftermiddagen.
Det var samtidigt dags för oss i familjen att fatta ett stort beslut (och förr hade jag skyllt känslorna på det kluriga beslutet, men orsaken finns fortfarande aldrig utanför mig). Istället för att direkt gå in i lugnet i medvetenheten sjönk jag som en orosklump till botten. Men jag kom ihåg mig, och vilade med oron, men ännu mer smärta kom, och jag kände verkligen hur jag blev prövad. Tankar kom också, många sådana, och jag fick chans att "bara vara" med tankarna och känslorna. Tankarna ville gärna fatta beslutet åt mig, men jag fortsatte att låta dem bara vara där.
Trots att jag strävade efter att bara vara, lät jag mig dras med till viss del i smärtan. På kvällen var jag mycket trött.
Jag vet att när jag inte avvisar smärtan, utan istället fullkomligt välkomnar den löses den upp och blir till en expansiv, rymlig, underbar känsla istället.
Dit kan jag inte säga att jag nådde idag. Men jag är tacksam för ett mycket bra övningstillfälle!
Hade jag inte vilat i medvetenhet hade vi kanske haft storbråk här hemma, och det blev det inte alls idag. Långt ifrån.
Det enda som hände var att jag lät lite mer rivig än vanligt på rösten, och föll framstupa in i tvätthögen med en stor suck: "Det är bara för mycket..."
En av de små änglar som bor här kom fram och kramade mig. "Mamma, du ser ut att behöva en kram." Vi kramades, och lämnade tvättberget för boken om Herr Muffin, ett marsvin som är sjukt och dör. En sorglig bok, men vi skrattade ändå. Jag med tårar i ögonvrån. Ett fint sätt att avsluta den här dagen.
Imorgon kommer en ny dag... och medvetenheten är alltid där.
Heja mig! Sitter här och ler som hunden Snobben, där man anar blandade känslor bakom hans sick-sackformade mun...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar