"Alltså, vad har han för problem?" Säger vi och himlar med ögonen. Egot tycker att alla är idioter, inklusive jag själv, om inte egot just då höjer mig, eller någon annan, till skyarna, gör någon till en avgud. För likvärdiga kan vi ju inte vara, eller?
Men vem är vi att döma den rike, knarkaren, ungdomsbrottslingen, den psykiskt sjuka?
Vi lever alla tusentals liv, och de människor vi ser omkring oss - deras liv har vi också haft. Alla går igenom samma saker, men vid olika tidsåldrar. Hur kan jag döma någon annan, när alla jag ser är sidor av mig själv. När vi drömmer på natten och möter olika individer brukar vi säga att personerna är våra delpersonligheter, eller aspekter av oss själva. Så när vi flyr från något som skrämmer i drömmen, försöker vi fly från oss själva. Samma sak sker på dagen, när vi är vakna. Om vi nu kan kalla det vakenhet... Det är ju snarare olika grader av drömmande.
"Hela din tid tillbringar du med att drömma. Dina drömmar när du sover och dina drömmar när du är vaken har olika former, det är allt. Deras innehåll är detsamma. De är din protest mot verkligheten, och din fasta och vansinniga föreställning att du kan förändra den."
Vi är alla lika inför Gud. Alla. Det finns inga nivåer. Ingen människa är bättre eller sämre än någon annan. Så varför jobbar vi så hårt för att försöka bevisa något? Vi behöver inte uppnå något, eller ens befria oss från "dåliga sidor". Vi är hemma hos Gud. Nu. Ingen är utanför.
Men Hitler då, kanske du tänker? Han måste ju ha varit rakt igenom ond?
Mördare och våldtäktsmän? Är de också Guds älskade barn? Javisst!
Livet på Jorden är ett stort skådespel, där vi har olika roller. Man brukar säga att de bästa skådespelarna får vara "bad guys". Men efter filmen, när de byter om och blir sig själva igen, märker vi att de är mjuka, vackra människor med stora hjärtan.
En människa som.. ja, låt oss ta Hitler som exempel. Vi kan se honom som en person som kände sig helt avstängd från Gud. Han hörde inte den Helige Andes röst, det var rädslans tankesystem som styrde. Men var han ondare än andra för det? Nej, för rädslan finns fortfarande inte. Den är illusorisk. Vi skulle kunna se det som att Hitler, med sina hatfyllda handlingar ropade på Kärlek. Ett uttryck av hat blir detsamma som ett desperat rop efter Kärlek, när vi ser med Kursens ögon.
Är det svårt att se på Hitler med kärlek kan vi föreställa oss honom som liten. Hur såg hans uppväxt ut? Den var högst troligt svårt dysfunktionell? Hade något förändrats för honom om någon svarat hans rop efter kärlek när han var liten?
Finns det mörka eller onda människor?
Nej. De som verkar onda fungerar som symboler för vår kollektiva inbillade, omedvetna skuld. Det är dessa "mörka" personer vi kan använda för att bli fria, det vill säga: när vi förlåter dem släpper vi ett oerhört stort lass med omedveten (dock inbillad) skuld.
Den rika människan då, hon som verkar ha ett sådant lätt liv där allt flyter på?
Ja, om det är jag som stör mig på något så är det mitt att förlåta. Det jag möter hos andra är min projicerade "skuld".
Gud finns i alla, jag kan inte bara välja ut några få, de som känns lätta att älska.
Alla är vi ett: tiggaren, tjuven, barnet, presidenten, helgonet... och så vidare.
"Inom dig älskar du din broder med en fullkomlig kärlek."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar