Det har tagit mig många år att verkligen känna att det är så. Att jag är helt oskyldig. Jag är osårbar, hel, fullkomlig och kan aldrig dö.
I början när jag läste Kursen fick jag brottas rejält med mitt ego. Egot fullkomligen skrek att skulden var verklig. Hur kunde det vara sant att jag inte gjort någon annan illa? Hur kunde någon påstå att jag var oskyldig när jag gått bakom ryggen på den jag älskade allra mest? Jag hade faktiskt gjort en del oförlåtliga saker. Tänk bara på alla gånger jag glömde vinka i fönstret till min dotter när hon gick i förskolan (Den gör fortfarande ont!).
För att inte tala om vad jag själv blivit utsatt för! Chefen som kladdade på mig, skulle han vara oskyldig? Pojkvännen som träffade andra utan att berätta det för mig? Och blev jag kanske inte sårad av en av mina allra bästa vänner när hon berättade vilken jobbig person jag var?
Nej. Inget är verkligt.
Oavsett vilka misstag jag tycker att jag har gjort, eller vad andra har gjort mig, är min inre varelse fullständigt oskadd och opåverkad. Inget har hänt. Jag är kvar hos Gud. Det här är en dröm, och jag ber om att alltid komma ihåg det.
Men egot tycker att jag ska hålla kvar skulden ända in i graven...
Bara för att vi inte längre håller andra i skuld betyder det inte att vi slutar sätta gränser. Vi låter inte brottslingar härja fritt eller tillåter andra att trampa på oss. Ingen blir hjälpt av att vi inte säger ifrån. Vi kan behöva ringa polisen, lämna ett jobb eller en relation där vi far illa. Samtidigt kan vi betrakta personens handlingar som ett rop efter kärlek, och i vårt inre besvarar vi ropet. Vi ser oss båda bortom skuld och förlåter det som aldrig har hänt.
Jag tänker på rollfiguren Gabriella (spelad av Helen Sjöholm), i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon blir misshandlad av sin man, och till slut lämnar hon honom. Det är en stark scen när hon hälsar på honom i häktet, där hennes handlingar så starkt visar att hon redan svarat på hans rop efter kärlek. Hon ger honom bland annat bilder på de gemensamma barnen. Det är kärlek som helar.
Idag har jag haft en dag när jag vandrat in och ut ur drömmen. Jag har gått från frid och att vara helt uppvaknad, till att vara totalt blind och förlorad i drömmens rike.
Ett av mina barn är sjukt. Det här är en riktig ego-favorit. Men jag började med att se barnet helt fritt från sjukdom, till fullo känt att allt redan var omhändertaget, och eftersom all sjukdom finns i sinnet har jag förlåtit, lämnat till Helige Ande. Ett lugn infann sig inom mig. Men ändå gick jag tillbaka och började tro på illusionen. Jag analyserade och funderade. Började oroa mig, och oron övergick till irritation. Jag var nu totalt inne i rädslans tankesystem där egot hade tagit över, och snackade omkull mig: "Det är så synd om barnet som nyss varit sjukt och nu måste vara inne igen, och missa allt roligt som de andra får göra. Åka skridskor och pulka. Gå i skolan." Brist, brist och brist!
Jag märkte att jag gjorde det hela verkligt inför barnet. Uttryckte oron högt. Helt onödigt.
Mer irriterad blev jag när jag märkte att barnet visade saknad över sådant som var förbi, det vill säga roliga händelser som varit, men också en längtan efter framtida roliga händelser. Barnet var inte alls i nuet. Då är det ju inte konstigt att man blir sjuk, konstaterade egot, och tyckte att jag borde undervisa barnet om hur man gör. Men det är ju inte min uppgift. Jag kan bara göra min del. Det är jag som behöver gå tillbaka till nuet, till närvaron. När jag väl tagit mig genom närvarons öppna port är oron och irritationen bortblåsta. Om jag inte är i nuet, hur kan jag begära att någon annan ska vara där?
Det jag ser hos andra är mitt eget. Mina barn är perfekta läromästare.
Tack kära barn för att ni visar mig, varje dag.
Idag har jag verkligen suckat över egot, och hur det trasslar in sig överallt. Vad i mig är det som suckar? Egot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar