Den här tyngden och tröttheten hade jag inte känt på länge. Jo, så här var det var mest hela tiden förut. Men då var jag van. Nu blir kontrasten så stor när jag varit i nuets glädje och kärlek i så många dagar.
Jag var tillbaka i världen, i kroppen. I illusionen, där jag är ett med Jordens tyngd och trötthet, och när barnen startar ett gräl om vem som ska få äta vad på pepparkakshuset vill jag bara gå därifrån. Istället för att lyssna och bara vara, ber jag dem sluta skrika, sluta bråka. Min älskade man som nu har kommit upp ur sängen är också trött, och väldigt tyst. Egot påstår att han är tjurig och tråkig som inte säger något. Men jag ser att det är egot som håller på. Egot som säkert tycker att jag varit närvarande och lycklig alldeles för länge. Dags att sätta punkt för det nu, för vad händer annars? Maria kanske slutar tro att hon är en individ med brister och full av arga åsikter - det får inte ske!
Men även om jag ser egot tydligt kvarstår tyngden. Jag brygger kaffe, bestämmer mig för att återvända till sängen igen. Med kaffet. Sjunka in i värmen under täcket. Vara bekväm, ta det lugnt. Vakna i min takt.
Den senaste tiden har jag inte haft några som helst problem med att fixa frukost, plocka ur diskmaskinen, göra fint i köket, göra mig själv och bebisen klar, bädda sängen. Och allt detta innan de andra vaknat. Allt har gått som en dans, för jag har inte känt någon brist. Jag har bara varit glad och vilat i tacksamhet och känsla av överflöd.
Men idag är jag mest sur. När maken kommer upp tar han bebisen i famnen. Men han gör heller inget annat. Egot muttrar: "Så när jag bara sätter mig och tar det lugnt så händer heller inget annat, minsann. Här blir ingen frukost gjord." Den här tanken muttrar jag högt, för nu är det minsann synd om mig på riktigt. Egot fräser i mig, något om hans fräckhet (det skulle ha varit intressant att skriva ned tankarna ordagrant!), hur självisk och bekväm han är.
Men egot har ingen riktig kraft. Inget mer drama uppstår, förutom att jag inte känner mig så glad. Jag vilar medvetet med den tunga känslan i kroppen när vi senare går ut. Barnen åker kana på isen i backen, och jag skrattar faktiskt med dem och jagar efter dem, och åker ett par gånger jag också.
Då är jag glad igen, men det är mer "världsligt" glad, inte så där inifrån-strålande-så-inget-kan-påverka-mig-whatsoever-lycklig.
Jag påminner mig. Det är inte en tillbakagång... Det här är precis som det ska. Min omedvetna skuld fortsätter att komma upp. Jag är på väg hem.
När jag får en lugn amningsstund för mig själv mot kvällen möter jag "bekväm" och "självisk". Min älskade man visar mig dessa sidor, som jag tydligen känner skuld för. Vi kan kalla dem för mina skuggsidor. Jag riktar förlåtelsen mot min man, men vet att det är mig själv jag förlåter: "Du finns inte. Om jag tror att du har skuld eller har orsakat ett problem och om det var jag som hittade på dig till min dröm så förlåter jag oss 'båda två' för det vi aldrig har gjort. Vi har aldrig lämnat Gud. Det finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv i frid med Den Helige Ande."
Under kvällen har jag energi till att busa med barn, sortera två garderober, leka med bebis, diska och borsta tänder. Tyngden är borta. Men viss stelhet och värk är kvar - bara att fortsätta förlåta kring den.
Jag får vara hur bekväm och självisk jag vill om det handlar om att jag tar hand om mig själv, i kärlek. Men om andra får det sämre för att jag är bekväm eller självisk då har egot ett finger med i spelet.
När jag nyss sökte på ordet "självisk" efter passande bilder till bloggen kom det upp flera på en viss mr Trump. Inte så förvånande. Det slog mig också att många går igång på just denne herre. Undrar vad som skulle hända i vår värld om alla som är alltifrån lätt irriterade på honom, till rosenrasande, skulle förlåta honom fullt ut? Bara en tanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar