Dag 1. Ensam kväll med alla barnen.
Oh. My. God.
Ska jag orka skriva rapport när mina ögon går i kors?
För att fatta mig kort verkade det som om två av barnen tänkte spela på i princip alla strängar efter skolan. Det var nästan skrattretande att se hur de höll på. Första timmen gick bra, jag bara flöt med i medvetandets sköna hav, där orden bara kommer av sig själv och jag ser att barnen bara ropar efter kärlek när de försöker få igång varandra, när de skriker i högan sky för att jag säger nej till teve, när jag har en klagokör vid spisen för att maten inte är färdig redan vid klockan 16 och när man kallar sitt syskon för dum och ful för att hen inte vill leka.
Jag vilade i mig själv, lagade mat, pratade lite här och där, lyssnade och medlade vid konflikter, sjöng för bebis. Det flöt på. Jag mådde bra.
Men när barnen vred på volymen i sitt beteende och ändå fortsatte igen, och igen, och igen trots att jag sa stopp - då hände något i mig. Kanske började det vid tanken att "nu är det bara för mycket".
Så som jag tänker, så blir det - skådespelet "nu är det bara för mycket" fortsatte i princip hela kvällen. Jag gjorde mig själv till offer för omständigheterna. Jag är inget offer.
Jag ser att jag gjorde ett val. Jag kan välja igen.
"Egot är valet av skuld, den Helige Ande av skuldlöshet."
Varje sekund kan jag välja igen. Och jag kan låta den Helige Ande välja vad jag ska göra.
"Säg bara till den Helige Ande 'Besluta åt mig', och det är klart."
"Han leder mig och känner vägen, som jag inte känner.
Likväl kommer Han aldrig att undanhålla mig
det han vill att jag skall lära mig.
Och därför litar jag på att Han skall säga mig allt
Han vet som gäller mig."
Jag går till sängs nu och upprepar:
Jag är oskyldig
jag har ingenting gjort
Den Helige Ande vet vem jag är
Jag vaknar i Gud (för bövelen!!!)
Jag känner mig fortfarande upprörd. Men det får vara där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar