Om jag rättar någon är det samma sak som att berätta för henne att hon har fel, och min uppgift är inte att reagera på andras misstag, för då lyssnar jag på egot mer än den Inre Hjälparen.
"När en broder uppför sig på ett vansinnigt sätt, kan du hela honom endast genom att varsebli det sunda förnuftet i honom."
Så hur gör man då om ens partner är på ruskigt dåligt humör och det går att höra av hennes resonemang att hon lyssnar på kärlekslösa tankar om brist? Jo, man får se förbi detta. Jag föreställer mig att jag går in i personens allra innersta, där han är helt i sitt gudomliga jag, och jag erkänner inget annat. Där har han aldrig fel, och i kontakt med gudomligheten finns heller inget som behöver rättas. Jag kanske inte säger något, lyssnar bara, eller helt enkelt följer den Inre Hjälparen vad jag kan göra.
Går personen till attack på mig kan jag bara fortsätta vila i den inre vilsamma kärnan.
Om jag bara erkänner den andra personen i sitt sanna Själv, är det också där jag hittar mig själv.
"Det är inte din ensak att ändra på din broder, utan enbart att acceptera honom som han är."
"Din broders misstag är inte av honom, lika lite som dina är av dig. Acceptera hans misstag som verkliga, och du har attackerat dig själv."
Våra barn brukar ofta använda frasen "Den som sa det han var det". När jag pekar på någon annan pekar alltid tre fingrar tillbaka på mig själv.
Vägen hem går genom människorna jag möter. Jag väljer hur jag vill se på mina "bröder". Dömer jag dem som snåla, så är det vad jag ser hos mig själv, även om jag inte erkänner det.
Ser jag dem som Kärleken Själv, vilket de i sanning är, kommer jag att känna mig själv.
Observera att jag inte på något sätt menar att du ska stanna kvar hos någon som utsätter dig för någon form av misshandel eller övergrepp. Dessa relationer förlåts bäst på avstånd. Bara för att vi ser förbi vår broders misstag betyder det inte att vi bör utsätta oss för fara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar