Jag brukade be till Gud ibland, när ingen annan visste om det. Ungefär som Madicken gjorde. Jag bad om sådant jag ville ha, som en prinsessklänning. Jag knäppte händerna och blundade. "Snälla Gud, jag vill så gärna ha en ljusblå prinsessklänning. Du kan väl byta ut det här fula nattlinnet till en vacker klänning?" Jag öppnade ögonen och tittade ned på mina kläder. Nattlinnet var kvar. Det visste jag nog egentligen, men varför inte prova?
Den Gud andra pratade om, den så kallade "Fadern" som i himlen bor, det stämde inte för mig. Jag kände det som att den här Gud, vad det nu var för något, fanns i allt. Gud var inte på någon speciell plats, utan jag tyckte mig ana att "han" genomsyrade själva luften, djuren, människorna, naturen och alla saker omkring mig. Javisst, även himlen, men lika mycket jorden.
Gud har aldrig varit någon farbror med vitt skägg för mig. Kanske har jag alltid haft min egen relation till Gud, men som jag inte talat med någon om. Det var nämligen inte så bra att tro på Gud, fick jag veta när jag växte upp. Gud satt nämligen fastklistrat i något som kallades religion, och allt det där med religion förde bara en massa elände med sig. För att inte tala om alla dessa sekter man kunde fastna i och bli hjärntvättad. Jag hörde en del historier om sådant och blev rädd.
Jag gick inte runt och tänkte på Gud för jämnan, inte så. Men det där med religioner aktade jag mig noga för. Det var till och med så att jag blev rädd för människor som var öppet religiösa. Så onödigt, kan jag tycka idag, som idag gärna småpratar lite med Jehovas vittnen när de kommer på besök.
Nu när jag idag skriver om Gud får jag möta min rädsla för vad "andra ska tycka", vilka nu "de andra" är? Egot vill att jag håller mig på min plats och slutar skriva om Gud hela tiden. Egot vill skrämma mig med tankar som: "Det fattar du väl att ingen kommer att vilja umgås med dig så som du skriver!", "din familj och dina vänner kommer tycka att du är ett riktigt freak".
Det kom upp rädsla idag, blandad med något som mest kan beskrivas som förföljelsemani. Jag lät den vara där. Vilade medvetet med den. När jag såg den som bara en synpunkt i medvetenheten stillade den sig, återgick till känslan av enhet. Men jag plockade upp den igen, trodde på den än en gång, att den existerade som separerad från alltet. Oro och fladder inuti. Egot föreslog att jag måste lägga upp ett försvarstal. Berätta för folk att jag faktiskt inte är med i någon sekt, att jag inte är religiös. "Det är nog bäst du förklarar det här ordentligt med En kurs i mirakler, vilken cool lära det är egentligen, så att inte folk blir rädda för dig och stöter bort dig. Berätta om att många kändisar också studerar Kursen, som Oprah. Kay Pollak och Agneta Sjödin."
Egot vill ta kontroll, sätter fingrarna i strupen på mig i sin skräckslagenhet. Dess "existens" är hotad.
Rädslan visar mig att jag behöver skriva mer om Gud och det kristna språket som finns i Kursen. Jag känner fortfarande motstånd mot att använda ord som "Sonen", "Fadern", "Frälsaren", "Jesus Kristus". Nu när jag skriver dessa ord kröker fingrarna sig. Det finns mer att förlåta. Jag möter fortfarande dessa ord med mitt gamla dömande filter.
Jag tänker fortsätta skriva om Gud. Nu har jag börjat, och jag kommer att fortsätta imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar