Högkänslig - en illusion?

Det här ämnet har valt mig idag, och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag öppnar upp och låter det komma.

Vad är högkänslighet?
Högkänslighet sägs vara ett medfött personlighetsdrag som ses hos 15-20 % av befolkningen.
Dessa personer (förkortas HSP = Highly Sensitive Person) föds tydligen med ett känsligare nervsystem, och deras hjärna fungerar annorlunda än hos andra människor. Är du HSP är du förmodligen omtänksam, tänker på andra, är kreativ, begåvad och har ett rikt inre liv. En högkänslig person tar in och bearbetar omvärlden på ett djupare sätt, och de behöver tid att dra sig undan för att sortera och smälta. Man kan se dessa personer som viktiga i ett samhälle för de funderar och utvärderar eventuella risker istället för att agera snabbt för att komma först. Är man HSP ser man alla detaljer, har svårt att filtrera, med följden att man lätt blir överstimulerad. Detta känner jag igen hos många barn jag arbetat med, hos mig själv, hos en del i min släkt, och hos vänner. Vi kan känna oss överväldigade, få kortslutning, bli oerhört stressade när vi upplever att det blir för mycket. Vi är empatiska, men under stress kan vi få svåra utbrott och är allt annat än empatiska!

Vad skulle Kursen säga om det här med högkänslighet? Jag frågar inåt, och får såklart till svar att världen blir precis så verklig som vi gör den. Vi som "är" HSP kan känna oss trasiga, bräckliga, sköra och som riktiga djupingar som ser energier och läser tankar. Men det här är inte vårt sanna jag, det här hör till våra personliga identiteter här på Jorden, som upplever separation. Men eftersom det enda verkliga är Gud och hans rike tillhör allt annat illusionen. Om vi är HSP så är Gud det också!

"Ingenting verkligt kan hotas. 
Ingenting overkligt existerar.
Häri ligger Guds frid."

Jag leker med tanken att vi högkänsliga individer någon gång har svarat på kallelsen.

"Alla är kallade men få väljer att lyssna."

Vi har burit en längtan i våra hjärtan, och därför hört kallelsen, känt den. Antingen i detta livet, eller i liven före detta. Vi har kanske varit frågvisa själar, sökt svar, och därför lärt oss mycket om energier och universum, om dualitet och non-dualitet.

Om vi låter egot sätta klorna i vår högkänslighet blir HSP ännu en etikett som ska beskriva oss, hur unika och speciella vi är. Om vi använder vår högkänslighet för att höja oss över andra eller sänka oss under dem, är det med all säkerhet egot som är igång. Vi behöver inte tro på detta.

Visst kan det vara så att högkänsligheten finns där helt naturligt på en så kallad världslig nivå, där vi alla är olika och har olika förmågor. Men ser jag mig själv som bräcklig, bristfällig eller bättre än andra så är det egots tankar jag lyssnat på. Jag har glömt vem jag är om jag bara ser till våra världsliga olikheter och glömmer bort det som förenar oss. 

Om vi någonstans i vårt inre vet och har känt igen sanningen, men går tillbaka och lever här som om livet i vårt universum helt och hållet är verkligt, ja då känns det. Vi är så medvetna men låtsas ändå som om det stora dataspelet är på riktigt. Vi vet egentligen att vi kan logga ut, vakna.

När vi en gång svarat på kallelsen blir anspänningen så mycket större om vi fortfarande tror att vi är ensamma själar i en stor deprimerande värld där egot härskar och vill ha alla sorters dramatik. Egot drar sig inte för något, utan vill bara ha mer rädsla: större krig, fler naturkatastrofer!

"Anspänningen av att vägra tro på sanningen är oerhörd, och mycket större än du förstår. Men att svara sanningen med tro för inte med sig någon anspänning överhuvudtaget. För dig som har tillstått din Frälsares kallelse tycks anspänningen av att inte svara på Hans kallelse vara större än tidigare. Så är det inte. Anspänningen fanns tidigare, men du tillskrev den någonting annat, eftersom du trodde att detta 'någonting annat' framkallade den. Detta var aldrig sant. För det som detta 'någonting annat' framkallade var sorg och depression, sjukdom och smärta, mörker och vaga föreställningar om skräck, isande fantasier om rädsla och brinnande drömmar om helvetet. Och det var ingenting annat än de outhärdliga anspänningen av att vägra tro på sanningen, att se dess uppenbara verklighet."

När vi en gång funnit vårt enda syfte, känns det svårt för oss när vi inte håller fast vid det spåret.

Jag ser att högkänsligheten varit en gåva i mitt liv på så sätt att den fick mig att söka, och finna svaren. I En kurs i mirakler kände jag igen sanningen. Visst har det varit ett steg fram och två tillbaka emellanåt, med resultat att jag mått dåligt. Ångest och depression var följeslagare under några år.

Jag känner mig inte särskilt högkänslig längre. Jag har vistats långa stunder i min inre sanning - den skarpa, lysande, jublande glädjen som jag vet att jag är, och då bleknar allt annat. Omvärlden, som ändå alltid varit en projektion, och inte på något sätt är orsaken, tycks trigga mitt nervsystem så länge jag har något att förlåta. Allt jag möter är mitt. Det jag går igång på är min omedvetna (dock overkliga) skuld.

När jag glömmer bort att vila i medvetenhet och vara i mitt förlåtande sinne blir jag snabbt högkänslig. Alla ljud blir överväldigande och jag vill bara vara ifred. Omvärlden känns hård, och trött, vissen och rutten. Samma sak sker när någon gammal skuld bubblat upp från de inre gömmorna (som alltså verkar ha triggats igång av något utifrån, vilket inte är sant).

Allt jag behöver göra är att påminna mig om att det inte är verkligt. Vända mig inåt, förlåta och be om att den inbillade skulden avlägsnas. Den som ändå aldrig fanns där.

När jag vet att någon annans energier inte kan påverka mig, för jag ser bara den andra personens inre gudomlighet och den enhet som förenar oss, ja då existerar ingen högkänslighet - för det enda som finns är Kärlek.