Jag valde att tro på tankarna från rädslans tankesystem, där egot härskar. Tankarna bet mig som små monster med vassa tänder, som om de skulle ha en egen existens. Jag var skräckslagen inför många av dem. Egot livnär sig på ens smärta och olycka, men delar ibland ut små "godbitar" där man får känna sig förmer än andra, så att man håller sig kvar på sin plats - i rädslan, i världen. Så där håller det på tills man tröttnar ur totalt, eller börjar önska sig något annat.
När jag läser En kurs i mirakler så slår det mig hur lätt det faktiskt är att välja. "Mindet", sinnet, består av två delar. (Egentligen finns dock bara allomfattande kärlek). Jag tänker på de tecknade filmerna om Tom och Jerry, där Tom på ena axeln har en djävul, och på den andra en ängel. Precis så är det. Å ena sidan har vi rädslans tankesystem, och å den andra kärlekens tankesystem (eller den Heliga Andes tankesystem). Ju mer vi följer den inre hjälparens/Heliga Andes röst i kärlekens tankesystem desto starkare börjar vi höra den rösten. Det är dock sällan vi verkligen hör den. Den kan komma som inspirerade tankar eller idéer, som förslag genom andra, eller att vi plötsligt känner på oss att vi ska ringa någon eller ta kontakt med någon osv.
När jag vilar medveten i mig själv, lugn i sinnet, är jag helt närvarande för de tankar som kommer. Det kommer faktiskt inte särskilt mycket ego-tankar när jag vilar helt närvarande, men om de gör det kan jag bara se dem för vad de är och känna hur de inte på något sätt är i separation. De löses då upp som om de aldrig varit där - vilket de heller aldrig har, enligt Kursen. Jag kommer mer och mer i kontakt med den andra rättsinta delen av sinnet, där kärlek och visdom bor.
Vilken livssituation jag än har så är den helt perfekt för att vila helt medvetet, och helt perfekt för förlåtelsen. Det finns inga misstag över huvud taget. Jag, och alla, är precis där vi ska vara just nu.
Det jag möter i det yttre är precis de språngbrädor till frihet jag behöver. Blir jag triggad och känner någon form av inre turbulens så är det omedveten (dock ej verklig) skuld som kommit upp och jag får möjlighet att förlåta. Tar jag inte chansen att förlåta kommer en liknande situation att dyka upp igen.
Innan vi börjar se det här kanske vi frågar oss: "Varför tycks samma, eller liknande situationer hända mig om och om igen? Det tar aldrig slut!?"
Jag kan välja vad jag vill göra med mitt liv. Vill jag slippa bli mycket utmanad kan jag välja ett lugnt liv i avskildhet, stanna hemma, och bara möta det som kommer där (det kan ju räcka med de egna tankarna, ens förflutna och det vi ser på TV-nyheterna!) Men jag kan också ta mig ut i världen, på resor, hålla föredrag och röra mig riktigt mycket bland människor. Ett inre val av utveckling ger också rörelse i det yttre. Det yttre är alltid en spegling av det som gömts inuti. Att välja ett familjeliv med man och fyra barn gör att det rör på sig både i det inre och det yttre!
Jag möter det som kommer till mig, via minnesbilder över sånt som gjort ont i det förflutna (och som fortfarande känns) eller sådant jag möter via andra människor omkring mig i det dagliga livet.
1. Jag påminner mig om att det jag ser inte är verkligt.
2. Jag förlåter den "andre personen" för det hen aldrig har gjort. Hen har bara visat min egen projicerade inbillade skuld: "Du finns inte. Om jag tror att du har skuld eller har orsakat ett problem, och om det var jag som hittade på dig till min dröm så betyder det att den inbillade skulden finns hos mig. Eftersom vi aldrig har lämnat Gud förlåter jag oss 'båda två' för det vi aldrig har gjort. Det finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv i frid med Den Helige Ande."
Jag vilar i Gud. Jag vilar i medvetenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar