Barn 1: "Jag tänker på det som var förr. Det är så sorgligt att jag inte kan gå tillbaka till det nu."
Jag: "Jaha, du tänker så... Ja det verkar vara en föränderlig värld vi lever i? Finns det något som aldrig förändras?"
Barn 2: "Allt. Det förändras aldrig. Det är det enda som finns."
Jag pratar inte om Kursen med mina barn, men jag kan inte låta bli att ställa nyfikna frågor ibland för att se vad de säger.
Barn 2 vet någonstans inom sig att "Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar." För det som är verkligt kan inte försvinna, ta slut, förloras. Alltså är vår föränderliga värld inte verklig. Det vi är kan aldrig tas ifrån oss. Vi är eviga.
Vi tycks vara i tiden, där ännu ett år nu passerat, men vi är tidlösa. Eviga.
Det är inte bara en övergång till ett nytt år som tycks ske just nu. Det händer saker inom mig, som är svåra att sätta ord på.
Jag ser tillbaka i tiden. Det sker brytpunkter med ungefär sju års mellanrum i mitt liv. För två 7-årscykler sedan, ganska precis, började jag vakna upp ur drömmen, det vill säga jag började se att det fanns något mer, något mycket mer än det vanliga livet som jag hade levt fram tills då. Jag hade jobb, pojkvän, lägenhet, räkningar, träning och fester på helgerna, och en inre skarp oroskänsla som kom och gick. Men plötsligt trängde en helt annan verklighet fram, och det var smärtsamt, skräckfyllt, men också helt underbart.
Ett intensivt sökande efter svar började. Vem var jag egentligen?
En annan stor övergång skedde ca sju år efter detta, och nu ytterligare sju år senare, sjunker jag markant djupare in i den frihet som jag är. När jag släpper taget mer och mer om min identitet är det som att jag på riktigt börjar leva. Jag är gladare, lugnare och skojar mer. Att vara här på Jorden (men ändå inte!) kan vara riktigt roligt och njutbart. Det blir det när vi inte sitter fast i något, t ex när vi identifierar oss med kroppen eller när vi trasslat in oss i våra relationer så till den grad att vi tror att de måste vara på ett visst sätt för att vi ska kunna vara lyckliga.
Jag är fri NU.
2017 präglades mycket av kroppen och dess tyngd. Graviditet, foglossning, en tuff förlossning och sedan mer fysisk smärta även efter bebisen fötts. Men även detta har varit en gåva. En språngbräda till friheten. Allt som sker som gör ont är en inbjudan till att hitta livet/friheten i det.
Jag har ofta känt mig begränsad under året som varit, men nu i slutet av året känner jag ett rejält skifte. Jag är verkligen ett med frihet. Det är som att ha släppt en stor säck med tunga stenar. När jag tror på rädslans tankar blir livet lätt ett fängelse. Det är en sådan enorm befrielse på andra sidan rädslan, när jag mer och mer befinner mig i den del av sinnet som bara är visdom och kärlek. Kommer rädslans fängelse tillbaka vet jag hur jag ska öppna buren. Då kommer jag ännu en gång se att buren aldrig fanns.
I år tänker jag ha nyårslöften:
1. Jag ska läsa och praktisera En kurs i mirakler varje dag.
2. När jag känner mig frestad att döma eller anklaga någon tänker jag inte låta mig själv sugas in i egots tankar om "andras fel och brister". Jag stoppar mig själv, precis som när jag känner mig störd, negativ, förbannad, upprörd, och väljer istället att vara i mitt rätta sinne, ett med min inre hjälpare.
Varje gång jag känner negativa känslor ska jag komma ihåg att det är omedveten skuld som kommer upp, och den ska jag förlåta, istället för att analysera vad känslan kan bero på, eller älta den, diskutera med andra om den, eller gräla på andra för att de får mig att känna som jag gör (vilket ju inte är sant, trots att egot försöker få mig att tro att allt är "andras" fel).
"Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror."
Gott nytt dröm-år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar