Barnen är inte speciella, och de är inte mina

Jag säger "mina barn" när jag pratar om de barn som bor här hos oss, som jag har förmånen att ta hand om. Det är ju så vi säger om de barn vi fött och blivit föräldrar till. Men självklart är de inte "mina". 

När jag ser med egots ögon är de så självklart mina barn och då identifierar jag mig med föräldrarollen. Egot tycker jag ska använda fyrabarnsmamma som en cool etikett: "Kolla på mig! Titta vad jag har, vad jag har åstadkommit!"

Samma ego kan skratta rått och mobba mig för att jag var så idiotisk som skaffade många barn. Egot jämför mig med andra som har ett eller två barn och tycker de är bättre - för de har ju mer tid att umgås på tu man hand med barnen. 

Men jag vet att det här inte är mitt sanna jag. 

När jag vilar i mig själv tillsammans med barnen i självaste Varandet finns inte de där tankarna. Då behöver jag inte heller spela någon föräldraroll. Om konflikter uppstår i barnaskaran (vilket inte händer lika ofta när jag vilar medvetet) fungerar jag mest som någon slags vägledare, men mest räcker det att bara lyssna. När alla blir hörda brukar det lugna sig av sig självt. 

En kurs i mirakler gör skillnad på den speciella relationen och den heliga relationen. Egot vill göra varje relation speciell. Den speciella relationen innehåller smärta: oro, förtvivlan, skuld och attack. Om vi känner att vi vill skryta med en relation så är det egot som är i farten, som vill göra oss speciella. Här ryms både den här världens kärlek (den som ger för att få) och hat. Vi ser oftast inte det här som konstigt, att både kärlek och hat ingår i våra relationer. Men där det endast finns ren kärlek - villkorslös kärlek -  finns inget hat.

Vi väljer våra speciella relationer för att känna oss fullständiga. Väljer vi att ha barn i våra liv för att det ska göra oss hela, så är det med egot vi har valt. Inget är fel, men vi kan välja på nytt. Vi kan välja varandra på nytt varje dag.

Att söka efter en speciell relation är som att söka förening i separationen.

När vi strävar mot en helig relation kommer vi ihåg att alla relationer vi har finns där för att förlåta. Jag behöver komma ihåg att vara villig att förlåta, utan undantag, varenda en för det hon inte har gjort. Att se varandra utan att döma, att varje gång jag ser på barnen, ser jag "igenom" kroppen, ser deras gudomliga ursprung, och endast det erkänner jag. När jag ser deras helighet kommer jag också ihåg vem jag själv är. Så som jag ser andra ser jag mig själv. 

Hur jag känner mig tillsammans med mina nära och kära berättar för mig vad jag har valt. Känner jag oro, rädsla, smärta - vet jag att så behöver det inte vara! 

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan

De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte

dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.

~ Kahlil Gibran