Jag har gjort rädslan verklig. Men: "ingenting overkligt existerar", som Kursen säger. Det enda verkliga som existerar är sanningen som är, som inte har någon motsats, som är Kärlek.
Men jag har gjort - och gör fortfarande ganska ofta - det illusoriska dramat verkligt.
När jag ser rädda människor omkring mig, känner deras rädsla, ser jag något som inte finns.
Nu vet jag att när jag upplever rädsla så är det en signal till mig själv att se igenom illusionen, påminna mig själv om att jag inte är här. Det här är inte att fly, det är att se endast mot sanningen.
En gång för många år sen, när jag gick hem från stan sent en kväll, hade jag en okänd kille som följeslagare. Han gick precis bakom mig. Mitt hjärta bultade vilt i bröstet. Vad kunde han ta sig till? Jag kunde inte ropa på hjälp, jag såg inga andra människor någonstans. Precis utanför min port klappade han mig i rumpan, innan han sprang iväg väldigt snabbt.
Efteråt dömde jag honom i mitt inre för att han skrämt mig så. Nu idag ser jag: han var symbol för min egen rädsla, min attack på mig själv.
När jag förlåter "honom" befriar jag oss "båda två". Genom att fortsätta döma honom förblir jag ett offer och håller oss "båda" kvar i skuld.
Varför är vi rädda?
Förra julen väntade jag barn, vårt fjärde, och vågade inte berätta det. Jag var rädd för rädslan. När jag väl berättade fick jag mycket riktigt möta "andras" rädsla, men det var bara ännu en inbjudan att se bortom, se mot sanningen.
Ja, varför är vi rädda? Varför har jag varit så rädd hela mitt liv?
En kurs i mirakler hjälper mig att se att jag aldrig varit rädd för "det där som händer i världen". Det finns där som ett trick för att distrahera mig från att se inåt. Det som skrämmer egot allra mest är det inre ljuset. Sanningen. Det enda oförstörbara inom oss.
För om vi skulle finna den är det lika med döden, säger egot. Så vi gör allt för att titta bort. Dömer vår nästa ("världen är full av idioter"), går och shoppar, slår på teven, äter, dricker och så vidare.
Tänk om jag är här bara för att känna rädslan, se den som en vägskylt där det står: "Här finns en inbillad skuld att förlåta".
Göra jobbet. Åka hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar