Vi har läst böcker. "A-B-C-D - råttan kokar te" gillar minsting, men helst om han får smaka på den. Jag har lyckats läsa någon enstaka rad i Gary R Renards nya: "The lifetimes when Jesus and Buddha knew Each Other". Det är hans fjärde bok, och som jag längtat efter den. Jag bara älskar Gary och vet att jag inte hade klarat läsa En kurs i mirakler om jag inte först börjat läsa hans "Bortom universum". Jag kan varmt rekommendera Garys böcker om du känner dig dragen till Kursen.
Ett barn är sjukt, ett annat superpiggt, och så en bebis som inte alltid finner sig i att sitta stilla i mammas knä när vi t ex ska äta lunch. Allt det här suckade jag mycket över förr. Men något har hänt.
Jag har inte varit ett dugg stressad alls. Inte heller har jag haft tankar på att önska mig något annat än det som är. Jag har inte sett mig som ett offer. Alltså - ingen har ju dött av att bara vara inomhus i tre dagar och ta hand om barn från 6 på morgonen till 21 på kvällen. Men jag gjorde nog nästan det. Förr.
Det här är stort för mig. Tar jag i om jag kallar det mirakel? Jag tror inte det. Att vara ensam med flera av mina egna barn har tidigare varit förknippat med oro, särskilt när någon av dem varit mycket liten.
När jag ser tillbaka på dagen så ser jag hur närvarande jag varit. Vi har pratat om livet. Barnen ville diskutera sådant som autism, vädret, hur kroppen förändras när man blir större, Lucia och Gud-vet-allt. Jag har kokat kamomill-te, gjort äppelpaj med bananglass, letat fram tomtekläder, gosat och snällt öppnat paket som tomtebarnen delade ut. Och allt har gått lekande lätt, hela tiden har jag vilat i ett skönt flyt. Vilka fina barn jag får umgås med varje dag!
Och nej - jag tänker inte lägga skuld på mig själv för alla dagar jag sett mig som ett offer. Jag har alltid gjort så gott jag kunnat, precis som alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar