Kroppen var viktig, hur den såg ut, vilken mat den fick, och vad jag kunde uppleva genom den. Så länge jag tror att jag är kroppen, är jag också rädd. Vad är syftet till att vi tränar så hårt, är så noga med att äta rätt? Jag var fanatisk ett tag, väldigt rädd för att ge kroppen "fel" kost. En kropp åldras, och dör så småningom. Och kroppen är själva symbolen för separation, brist och död. En illusion enligt En kurs i mirakler. Vi dör inte. Vi har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Vi är eviga, odödliga, osårbara och helt i enhet med allt och alla. Vi är inte ens här. Som jag skrivit förut så är livet i detta universum en illusion, hur verkligt allt än tycks vara.
Ju mer jag vilar i medvetenhet, desto lättare är det att vara i kontakt med det som genomsyrar allt. Denna tidlösa dimension är trygg, lugn och dräller av kärlek och visdom. När jag ser på mina barn, ser jag inte bara deras kroppar. Jag vet att de inte är begränsade till en kropp. De identifierar sig med kroppen, som de flesta gör. Men genom att jag ser och erkänner något annat hos dem, så tror jag de känner en känsla av enhet, och att på djupet vara sedda och sant älskade.
"Jag behöver inte göra något."(En kurs i mirakler) Allt görande inbegriper kroppen, och jag är inte kroppen. På den här fysiska nivån, som egentligen inte existerar, har jag en kropp, och jag behöver ta hand om den under den tid jag är här eftersom den hjälper mig att kommunicera med andra, och att stanna här tills jag når full vakenhet (mitt mål är inte att vara vaken i drömmen, utan vakna från drömmen).
"Den som inte behöver göra någonting har inget behov av tid." Vad menas med detta?
Ska jag inte göra något? Ska jag bara ligga på soffan och pilla mig i naveln?
Det handlar förstås om att vila i medvetenhet. När jag vilar där behöver jag inte göra något. Vi slutar inte göra saker i det yttre, men vi kommer att göra dem fullständigt vilande i vårt inre centrum, det lugna ögat mitt i stormen. När vi vilar i detta centrum kommer vi att vägledas hur vi ska använda kroppen. Kroppen "finns", men är ändå frånvarande.
När jag först kom i kontakt med En kurs i mirakler och läste om kroppen - att den är en illusion - var mitt första steg att inte bry mig så mycket om den. Den var ju inte mitt Sanna Jag. Inte gjorde det väl så mycket vad jag åt, hur jag tränade, och mina matallergier var ju också en illusion, så inte behövde jag väl vara så noga där? Men jag hade påbörjat resan att se mitt Själv "bortom" kroppen.
Jag ville bort från kroppen, eller "hem", som jag trodde var någonstans "utanför" mig, de första åren av mitt sökande. Jag sökte himlen, och Den Sanna Kärleken i andra.
Efter några turer påbörjades så resan tillbaka till kroppen, många gånger på ett smärtsamt sätt. För så länge jag är här så "har" jag en kropp, och i den finns cellminnen som visar vad jag har kvar på min resa att gå igenom, förlåta. Om jag minns vem jag är på riktigt, men samtidigt vilar med det jag upplever här på vår planet, och förlåter de illusioner mina ögon ser, då spar jag tid i den här fysiska dimensionen som jag ser det.
Vi blir inte fri kroppen genom att förneka den.
Egot bor i kroppen, och egot representerar rädslans tankesystem. Vi behöver lösgöra oss från egot, (eller integrera det om man föredrar det uttrycket), bryta all identifikation med den del av oss som tror på brist, separation och död.
Jag kan gå in och vila medvetet i kroppen. Känna dess inre rymd, och jag är där. Det här är öppningen till nuet. Närvaron. Medvetenheten. Samma rymd finns också hos alla, i allt. Jag är allt.
"Kroppen kan inte veta någonting. Och så länge som du begränsar din medvetenhet till dess obetydliga sinnesorgan, kommer du inte att se den storhet som omger dig."
Om vi vill läka kroppen, sker det inte på den fysiska nivån. All healing sker i sinnet. Om vi vill hjälpa någon som är sjuk, så måste vi först se personen som hel. Hon är, och har alltid varit, hel, precis som hon skapades. Om vi ser människan som sjuk och försöker bota henne utifrån en känsla av brist, blir vi inte fri rädslan och bristen, och vi gör både kroppar och sjukdomar verkliga, vilket de aldrig kommer att vara.
"Kroppen kan inte hela, eftersom den inte kan göra sig själv sjuk. Den behöver inte något helande. Dess hälsa eller sjukdom beror helt och hållet på hur sinnet varseblir den, och på det syfte som sinnet vill använda den till. "
Det här betyder inte att vi slutar äta mat, ta kosttillskott, homeopatmedel eller mediciner. Vi kan följa vår inre vägledning om vad kroppen behöver på den fysiska nivån, men samtidigt när vi äter dem minnas vilka vi egentligen är.
Inget är fel, och vi gör alla så gott vi kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar