Men jag tror att livet tvingar oss att möta det vi inte vill ha, sådant vi tycker är svårt, jobbigt eller obekvämt. Livet serverar oss det så att vi kan möta vår rädsla. Vi människor vill ha utveckling, och den finns där för oss att välja, medan egot tänker ut flyktvägar, för att hjälpa oss att slippa känna. Men tänk om vi är här för att känna? Att vägen ut egentligen går igenom alla känslor?
Om jag känner inåt mitt hjärta vad jag egentligen vill göra i mitt liv: vad drömmer jag om?
Om den person jag tidigare varit, fram till denna dag, blir frisläppt - vad finns kvar?
Jag blundar och vänder mig inåt. Där står hon, med sol i blick: flickan med de långa blonda flätorna. Träskorna, snickarbyxorna. Hon håller en bok i handen, säger: "jag är ju författare."
Jag ler lite och minns så tydligt hur säker jag var, jag hade mitt livsmål klart för mig. Det var självklart att jag var här för att skriva. Jag skrev redan då, och skickade in mitt första manus till ett förlag, som tioåring.
Livet kom emellan och jag trodde stenhårt på idéer, tankar. "Det går inte att försörja sig på skrivande, det är nästintill omöjligt att få en bok utgiven, och handen på hjärtat: Inte kan du väl skriva en hel bok?" Länge trodde jag på de här tankarna, och då skrev jag nästan inget alls. Det fanns ingen riktig lust. Inte förrän jag kraschade in i en utmattning. Plötsligt började de komma ur mina händer: Små svarta ord på vita papper. Dikter och andra texter forsade ur mig, och det var bara när jag skrev kände jag mig riktigt lycklig. Då.
Idag har jag kommit över den Inre Kritikern vad gäller skrivandet, men den höll i sig ett tag, innan den släppte taget. Nu skriver jag för att jag älskar det, för att det liksom är min grej. Ett intresse jag är glad att jag har.
För att komma ur rädslan så behövde jag handla, göra. Jag behövde skriva, skriva, skriva, skriva... tills rädslan snurrade omkull och gav upp. Den fick ingen näring av mig längre. Jag lät den inte vinna. Jag kände rädslan, men skrev ändå.
Det är så vi bör göra. Om vi känner att det är något vi vill, men vi är rädda för att göra det, eller vad det kan leda till: känn rädslan och agera ändå!
Jorden är en lekplats. Vi behöver inte ta allt så allvarligt. Vi kan se det som en skola där vi får prova vad vi vill och lära oss av det. Jag tänker utmana mig själv att gå in i situationer där jag känner motstånd. (Allt jag känner, tänker och upplever är ändå "bara" synpunkter oskiljaktiga från medvetenheten, så vad har jag att förlora!?)
Det låter enkelt, och det är det också. Och detta kommer ändå från mig som tidigare hade svår ångest när jag skulle gå in i ett rum fullt av andra människor. Jag flydde... tills jag stannade kvar och tillät ångesten få vara där, precis som den var - utan att försöka göra något med den.
Visst kan jag välja det gamla trygga invanda, sitta kvar i min lilla låda. Men det tar mig inte ut ur rädslan. Då låter jag den vinna! Om jag vill det så är ju allt i sin ordning. Men jag tror inte att vi är här för att låta rädslan härska över oss. Det är vi som vill vara mästare, och en mästare låter inga känslor styra henne. Hon känner dem, är medveten om dem, men gör det hjärtat kallar henne att göra, tar kontakt med hjärtats mod, och går den väg hon är kallad att gå.
Rädslan uppkommer förstås inte bara i och med det vi älskar att göra, det kan också vara andra situationer där vi känner att vi kan och vill utvecklas.
Jag var till exempel väldigt rädd för att vara ensam med mina tre äldsta barn, när de var riktigt små. Inte behöver jag veta varför, bara att det var något som skrämde, och då undvek jag att vara ensam så mycket jag kunde. Vi såg till att vara två föräldrar med barnen nästan alltid. Det kändes tryggt och bra, och jag kunde undvika att känna min skräck.... tills livet bjöd mig möjligheter att möta den. Jag kom inte undan skulle man kunna säga. Min man försvann vid flera tillfällen in i svår lunginflammation och blev inlagd på sjukhus i många dygn. Det här pågick under några år. Oron över honom var inte värst, absolut inte. Det var att vara ensam med alla mina små. Jag fortsatte att undvika att vara ensam ändå, såg till att ha andra vuxna omkring mig, tills jag valde att helt och fullt möta smärtan.
Det kan fortfarande dyka upp små rester av den här känslan, därför tänker jag nu utsätta mig för att vara ensam med dem ännu mer. Nu är de ju dessutom fyra stycken. Det finns inget att förlora! Förutom rädslan då vill säga...
Något annat jag känner mig skraj för är att hålla föredrag, och när jag känner in det, att stå inför många människor och prata så blir jag ändå glad, kroppen säger JA! Det är något varmt som öppnar sig, expanderar och slår ut inom mig. Jag vill göra det! Men jag börjar samtidigt darra, bara vid tanken att stå där och bli granskad. Kanske ifrågasatt?
Känna rädslan. Göra i alla fall. Låta sig känna till 100 %, och komma ihåg: livet är en lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar