Medvetenheten som livscoach

Vi är på en resa. Kanske inte den mest avslappnade, njutbara resa alla gånger, här på planeten Jorden. Det kan vara utmanande, dramatiskt, spännande och helt galet. Vi kommer i kontakt med djup sorg och raseri, förvirring och död. Vem är det då som gör den här resan, som lär sig saker, som vaknar upp till sanningen om Sig Själv? Ja, inte är det medvetenheten. Den behöver inget. Den är redan allt. Det är individen, kroppen, den som upplever sig som en egen person, åtskild från andra.

I kroppen sitter alla känslor. Här finns mycket lagrat från resans begynnelse och det vi fått med oss från våra förfäder. Det sitter i cellminnena. När vi påminns om sådant som tidigare gjort ont så triggas vi – och ges varje gång en chans att frigöra emotionerna. 

Till exempel om vi känt oss övergivna som små barn, så blir vi triggade av sådana händelser även senare i livet, t ex när en partner lämnar oss, eller kanske ”bara” vänder oss ryggen och går iväg. Det här pågår tills vi är fria, tills vi låtit kroppen få känna allt färdigt, när vi medvetet accepterar allt den känner, och accepterar att kroppen är där den är, just precis nu, på resan. Vi önskar inte att den skall vara någon annanstans.

Vi kan se medvetenheten som vår livscoach, den tålmodiga, kärleksfulla förälder som vi saknat när vi var barn (inga föräldrar ger oss det vi verkligen vill ha som små: ständig villkorslös kärlek). 

Om det är något vi vill ha hjälp med, t ex ekonomi, yrkesval eller en tuff situation – vänd dig till medvetenheten om hjälp. Du kan fråga den om vad som helst, och vilande i medvetenhet och med frågan så kommer du att få svar! Det kan komma som ett inre vetande, som en stilla viskning eller så dyker det upp ett erbjudande som du inte kan motstå, för hela kroppen säger ja. 

Jag bad medvetenheten om hjälp med min knaggliga ekonomi. Svaret var inte riktigt vad jag väntade mig, men det var mycket enkelt, och lätt att följa: ”Köp inget för pengar du inte har.” När jag inte vilade medvetet hände det att jag kunde handla på impuls, utan att riktigt tänka mig för. Tanken ”det ordnar sig” var något jag upprepade. Men nu, sen jag klippt kreditkortet och håller budget, och stannar i närvaron, märker jag att det blir mer medvetna val. Det känns rätt i hela kroppen.

Om vi tycker att vi borde kommit längre med oss själva än vad vi gjort, att vi inte borde känna det vi känner, gör vi motstånd mot kroppen. Så skönt att bara välja att vila i medvetenhet och tillåta kroppen att vara där den är just nu.

När jag vilar medvetet så blir kroppen lugn, för den känner sig älskad, och det är en makalöst skön känsla, den går inte att beskriva. Jag behöver ingen kärlek utifrån – för jag vet att jag är älskad oavsett. Jag får vara den jag är, med alla tankar och känslor! Förut kände jag mig alltid ledsen när min man inte mötte mig när jag var upprörd. Jag trodde på tankarna att han inte brydde sig om mig, att han inte älskade mig (jag såg inte alls att han också triggats, och därför kunde han inte möta mig). Sen jag börjat ge till mig själv det jag trodde jag saknade, när jag vilade som den medvetenhet som alltid älskar mig så är det så annorlunda! Behovet av att vara älskad existerar inte längre när du vet – känner på djupet – att du alltid varit älskad och alltid kommer att vara det.