Jag är havet

Det kom en liten storm... och havet blåste upp. Istället för att dyka ned i djupet där lugnet alltid bor, så följde jag med i vågorna, och flög i luften som den ena droppen efter den andra, och i själva flygandet glömde jag totalt bort mitt ursprung. Jag slungades som en våg, slog emot andra vågor, utan att se att det var mig själv jag krockade med.

Idag var det en sådan dag. Åsikterna virvlade i en strid ström, och jag köpte de flesta. Barnen var riktiga "knapptryckare" idag, och jag ser nu att de bara vill ha mig tillbaka. De känner så väl när jag inte vilar i mig själv. Jag får höra att jag ser sur ut. Jag suckar mycket. Börjar meningarna med "jag tycker..." Barnen vet precis vilka knappar de ska trycka på, men de gör det inte av illvilja, de vill bara ha kontakt. De är mina hjälpare, och med sitt beteende skriker de: "Ta hissen tillbaka ned i hjärtat, mamma!"

Jag fick ur mig en hel del frustration på kvällen. Någonstans var det ändå skönt. Som att en behållare behövde tömmas. Eller som att min kropp faktiskt behövde yla högljutt en stund under fullmånen.

"Det var väl ändå inte så illa", babblar tankarna på, och det här är den del av sinnet som strävar efter idyll. "Vi har haft det ganska fint ändå, i vår familj. Bakat pepparkakor. Varit på utflykt, gått på museum, skojat och skrattat. Kramats." Samtidigt pratar det inre träsktrollet om helt andra saker, som handlar om trasigt och värdelöst, äckligt och fult. De här har löpt parallellt tillsammans med en massa annat. Det har varit som att skaka en champagneflaska och öppna den. Allt kom på en gång, och jag drogs med. Eller lät mig själv dras med....

Utan att vila i medvetenhet har jag liksom inte varit helt närvarande i livet. Det känns inte så bekvämt. Det är som att gå runt med ständig skoskav och en svårstillad hunger. En liten oro i maggropen säger att den inte vill vara med, den vill komma hem. Och jag vet ju: "hem" betyder ju att vila i Sig Själv. När jag inte gör det tror jag återigen att jag är det lilla separerade jaget som är ensam och måste fixa allt själv, men som inte orkar det.

Men allt är okej. Allt får vara okej. Det är okej att sträva efter idyll, det är okej att ha låga tankar om sig själv och andra. Det är okej. Allt får vara som det är. Jag tänker inte lägga skuld på mig själv.

Nu när alla barnen sover och allt är stilla här hemma, tar jag mig ut på djupt vatten, dyker och känner den sköna känslan av att komma hem. Jag är djupet. Alla små och stora vågor på ytan, droppar som flyger, jag ser dem, deras livfullhet. De hör ihop med mig, de vet jag. De har ingen egen existens, de behöver mig. Jag kallar hem dem. Ger dem kärlek.