Det här är intressant. När jag surrar iväg i tankar och ego finns inte heller någon öppen rymd för barnen att vila i, där de kan släppa ur sig det som kanske varit jobbigt i förskolan eller skolan. Jag ser barnens gnäll som ej helt uttryckta känslor. Gnället talar om att det finns ett behov hos barnet, och att barnet vill ha hjälp med det. Vi kan se gnället som en längtan efter att föräldern ska öppna upp för kontakt och närvaro. Barnet vill bli mött känslomässigt, och söker det - gnäll uppstår. Det kan också handla om trötthet, hunger eller något annat behov.
Jag ser att detsamma gäller mig själv. När jag sovit dåligt kan jag vara gnällig. När jag tar hand om mig och sover, försvinner gnället. Jag har förr blivit ruskigt gnällig när jag inte blivit bemött känslomässigt: när jag varit ledsen och personen jag uttryckt det till har kommit med råd. Mitt inre har skrikit: Jag ville inte ha råd jag ville bara bli sedd och omfamnad! Men innan jag var medveten om det här gnällde jag istället. Det här var mitt inre barn som höll på. Som vuxen är det mitt jobb att möta mig själv. Jag kan inte kräva att en annan vuxen människa ska bemöta mig så som jag ville när jag var barn. Men när det gäller våra barn gäller inte samma sak.
En hel del klagande röster dök upp hemma hos oss i barnaskaran efter lunch idag. Just då kunde jag inte alls möta detta på något särskilt öppet och medvetet sätt. Jag till och med härmade ett av barnen en gång, för att jag just då valde att tro på tankar istället för att vila medvetet. Tanken tyckte att barnet behövde höra hur hen lät. Inte så trevligt alls, jag vet. Suck. (Och här kommer Jesper Juuls ord till mig: Att föräldrar gör trettio misstag om dagen. Men att vi ligger bra till om vi gör "rätt" fler gånger än så. Minns inte ordagrant, men tror att det var något sådant han sagt.)
Jag är en person som känner andras känslor i mig. Idag var det så, halva dagen gick jag runt med åskmoln inom mig, utan att riktigt fatta vad det var, men kände att det låg något i luften. När jag så gick och lade mig på sängen i ett av barnens rum och ammade minstingen, passade jag på att totalt kliva in i medvetenhetens öppenhet.
Efteråt kom det. Åskvädret.
Alla tre stora barnen hade utbrott, en efter en.
Det var så skönt. Som regn och blixtar och sprutande lava. Jag är så glad att jag vilade medveten genom alltihop. Det var så frigörande att se dem och att känna hur allt lättade inuti.
Efter regn kommer solsken. Precis så var känslan.
Resten av dagen gick i solens tecken.
Gnället kom tillbaka på kvällen igen. Någon ville sitta i mammans famn, som redan var upptagen. Men barnet sa inte det. Gnället satte igång istället, och jag tänker på hur ofta barnen får höra:
"Sluta gnälla!"
"Det är jättejobbigt att lyssna på!"
"Prata med din vanliga röst istället!"
"Jag får skavsår i öronen." osv
Tyvärr brukar jag säga:
"Jag har svårt att höra vad du säger när du låter sådär." Utan att vila i nuet. Ingen närvaro. Bara tankar. Som säger att jag vill ha tystnad, eller att jag vill vara någon annanstans, och sådär som egot håller på.
Det är så mycket ljuvligare att bara möta barnets ögon. Jag behöver inte säga något. Men istället känna in hjärtat, stiga in i den öppna rymd som finns i oss båda. Det tar inte lång stund innan barnet kryper upp i famnen och gråter färdigt, eller tvärtom: börjar le, för hon blev sedd, och vet att jag är med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar