Vi måste alla gå igenom det här överlevnadsstadiet när vi är små. När vi sedan blir föräldrar blir vi påminda om den här tiden igen, när barnet går igenom det. Vi triggas av att barnet ständigt vill ha oss, vi kan känna oss använda, utnyttjade, men hos andra finns istället en vilja, ett behov av att känna sig behövd. Båda sidorna kan finnas samtidigt, och vi kan växla mellan dem. Knepigt? Ja, egot trasslar sig in överallt.
Inget av detta är verkligt. Allt som handlar om brist är inte verkligt. Vi har allt, för det är så vi skapades. Om vi verkar ha mindre än allt, så är det inte verklig.
"Inget verkligt kan hotas.
Inget overkligt existerar."
Detta är ord från En kurs i mirakler och med det menas att ditt sanna jag är odödlig, osårbar, konstant och odelbar, det kan inte påverkas av något i denna värld. Det har inget att göra med kroppen eller världen överhuvudtaget.
När barnet vänder oss ryggen och det gör ont inom oss, så har vi trott på brist. Vi tror att vi kan bli övergivna. Det är inte sant.
När barnet klänger på oss och vill ha mer, och vi känner att hur vi än gör så räcker vi inte till. Vi tror på brist, på vår otillräcklighet. Den är inte på riktigt.
Vi får oftast det vi inte vill ha genom våra barn, vilket ger oss en chans att möta och transformera "bristen".
Jag tror alla barn växer upp i en känsla av otillräcklighet och brist. Men det är inte föräldrarna som är skyldiga till denna känsla. Ingen är skyldig.
Den enda bristen vi känner kommer från att känna sig separerad från vår Källa, från Gud. Och det är inte vi som skapat denna brist hos våra barn, de är födda med den. Om vi inte trodde på brist som verklig skulle vi inte komma hit.
Jag behövde påminna mig om det här just ikväll. Föräldraegot sa att allt var mitt fel. En ganska lång stund trodde jag på det.
Men jag är oskyldig, jag har ingenting gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar