Det är ju så fantastiskt att vi får svar! Be så skall du få. Vi får vägledning. Det gäller bara att lyssna. Den inre rösten skriker aldrig, den är alltid lugn och vänlig. Den upprepar sig, men tjatar inte. Den kan komma som en röst i huvudet, som en lugn viskning eller som ett vetande, som en lugn och rar tanke.
Jag har bett om hjälp, men inte riktigt gillat svaret jag fått. Faktiskt så har jag tyckt svaret varit ganska knäppt, rent av korkat: "Ta inte betalt när du går ut och pratar med folk."
Först fattade jag ingenting. Vadå "gå ut och prata med folk"? Som typ Jesus eller!? Gapskratt. Men sen fattade jag. Min samtalsterapi hålls till större delen utomhus numera, under mina barnvagnspromenader, när bebisen sover. Jag coachar via telefon. Egot protesterade högljutt: Vadå inte ta betalt? Varför inte det? Jag har ju eget företag! Jag kan väl inte bara ge bort min tid hej vilt, utan att få betalt, hur skulle det se ut!? Jag kommer bara att känna mig utnyttjad. Jag riktigt såg en upprörd figur inom mig, som blev så uppeldad att spottet flög åt alla håll.
Jag har drömt om detta till och med, på natten, att jag har några små rester kvar från det bipolära temat. Ni som känner mig vet att jag har erfarenhet av den sjuka domen bipolär. (Särskrivningen är medveten.) Det handlar om att ge för att få, till exempel ha sex för att få bekräftelse och bli sedd. Jag har tidigare reagerat väldigt starkt på människor som vill ha mig eller andra, som på något sätt använder andra för egna behov. Det har triggat mig något så oerhört. Jag ville bli sedd, men för att bli det fick jag lov att ge något. Så trodde jag att det var.
Idag såg jag hur "vill-ha" fortfarande finns hos mig. Det var ett Facebook-inlägg som fick mig att vakna. Inlägget handlade om att ge. Att ge så som Gud. (Jag ska skriva mer om vad jag menar med Gud så snart jag hinner!) Om vi ger så som Gud ger så kan vi räkna med hans hjälp.
Om vi ger med egot, det vill säga vi ger för att få, så kommer vi att känna oss utnyttjade. Helt plötsligt fattade jag! Det landade i hela kroppen.
Jag vet nu, i hela mig, att mina samtal kommer att vara just samtal för dem som vill, när tid ges. Och den tiden kommer att finnas, det har jag tillit till. Det är inget jag behöver grubbla mig sömnlös över. De människor (vill inte längre kalla dem klienter) som kommer till mig är lika mycket mina lärare, som jag är deras. En kurs i mirakler skiljer inte på lärare och elev. Det är så det ska vara, och eftersom det känns så underbart lugnt och skönt i kroppen nu så vet jag bara att jag ska fortsätta ägna mig åt mina gåvor utan att söka belöningar.
Pengar kommer till mig, det är inte upp till mig att lösa det. Jag litar på Gud. Jag tänker fortsätta lita på den vägledning jag får. Det känns rent av riktigt spännande att följa med på den här resan och bara följa denna inre guidning. (Egot skriker någonting i stil med: ska du sluta jobba också? Ge bort allt du har!?)
Ikväll somnar jag riktigt lycklig. När jag ger ifrån hjärtat, helt utan att känna att jag måste ha något tillbaka, ger jag också till mig själv.
Triggar det här något hos mina läsare tro? Skriv gärna och kommentera. Pengar är en het potatis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar