Kontrollerad av kontrollbehovet?

Att ha struktur, ordning och reda, var sak på sin plats - det kan underlätta i livet. Det har blivit viktigare för mig med åren, att rensa i röran, och det blir långt lättare att hitta våra saker här hemma. Allt sker med lätthet i sinnet, och saker, kläder vi rensar bort ger vi till andra som vill ha.

Men när städandet har inslag av ett inre tvång är det inte behagligt längre. Det kan kännas som att bli kontrollerad - av ett kontrollbehov. Städandet sker i ett försök att hålla en känsla i schack, vilket inte går, eftersom vi inte kan städa bort en känsla. Att undvika den eller göra motstånd gör oss inte fria. Men jag har försökt ta kontroll genom att förända saker i det yttre. Det leder ingenstans, bara till en känsla av att sitta fast i ett skruvstäd.

Nu var det ganska längesen jag kände av den här känslan, men det ska bli spännande att vara helt medveten om den när den dyker upp igen, och bara vara med den, utan att behöva göra något i ett försök att slippa känna den. Den underliggande känslan under kontroll är panik - rädslan att helt förlora kontrollen. Jag skrattar åt mig själv nu, att jag faktiskt känner mig nyfiken, lockad av att få möjlighet att vila med panik!

Kontrollbehovet behöver inte få styra mig. Det är jag som styr. Det går att vila medvetet med allt. Eller...styr är väl fel ord. När jag är medvetet närvarande med alla känslor så stillar de sig. Jag behöver inte styra något, ta kontroll eller få något att lugna sig. Jag kan bara vara med det som rör sig. Stillhet möter action, och jag ser att de båda hör samman, det finns ingen åtskillnad dem emellan. Det som rör sig, känns, agerar och uttrycker sig har alltid sin grund i medvetenhet. Det är när vi tror att något har en egen existens, att något fungerar separerat från medvetenhet, det är då vi upplever problem och lidande.

Rädslan att få panik, att tappa kontroll, kan ju yttra sig på flera områden, olika hos olika människor. Ytterst är vi rädda för att bli övergivna, avvisade. Det här är ursprungskonflikten: att bli övergivna av Gud. Det som verkar ske i våra liv nu är bara ett eko av den allra första konflikten. Vi tror att vi är övergivna av Gud, när det i själva verket är vi som (dock skenbart) lämnat. Skräcken och paniken var så fruktansvärd att det inte gick att stå ut med, så sinnet splittrades och vi projicerade rädslan på Gud, och nu fruktar vi honom. Jag har själv svårt fortfarande att skriva "Gud", då det till stor del känts förbjudet att ens nämna ordet under större delen av mitt liv. Gud är förknippat med så mycket rädslor, och så mycket förvirring, inte minst genom alla religioner och sekter som skapats i Guds namn. Gud har dock aldrig övergivit oss. Gud har inte skapat den här världen. Hur skulle Han kunna ha gjort det, som är Kärleken Själv? Han är ju inte psykopat!? Han behöver inte vår dyrkan och våra religioner. Han älskar oss precis så som vi är. Det är just det vi är så rädda för. Men detta ligger djupt dolt för oss i vår tunga sömn.

Istället för att känna skräcken försöker vi kontrollera hemmet, barnen, vår partner, ekonomin, våra anställda eller vad det nu kan vara. Men ingen av oss mår bra av detta. Alla som vill kontrollera, och kanske till och med slår sin partner i ett försök att lindra den turbulenta panikkänslan inuti, mår väldigt dåligt. Ingen gör sådant för att de mår bra, för att de känner kärlek. Alla som försöker kontrollera - för att de är så rädda för att förlora kontrollen - ropar det högsta de kan efter kärlek.

I mitt liv har kontrollbehovet mest gett sig till känna vad gäller städning. Men när jag var yngre var jag också svartsjuk, med ett visst kontrollbehov som var mycket obekvämt och läskigt. Jag ville inte känna så, men visste inte hur jag skulle sluta. Däremot vet jag att i kontrollbehovet fanns en svår längtan efter kärlek - att bara bli älskad som den jag var.

Det går att förlåta de upplevelser jag drömmer i den här livsdrömmen. Det räcker att påminna mig om att de inte är verkliga. Och jag väljer förstås att vila i medvetenheten, varje dag. Oj, så mycket lugnare och härligare livet blir.

Jag är mycket lugnare nu än förr bland en stor skara barn där det är många höga ljud. Förr var jag så ljudkänslig, men själva vilandet i medvetenhet skyddar mig. Busiga, stimmiga barn är inget problem, de är inget jag måste kontrollera när jag är förankrad i närvaro. Behöver jag säga ifrån gör jag det lätt och på ett balanserat sätt, utan att behöva vara arg. Både barnen och jag mår bra av det här. Och de dras till mig som magneter, de älskar att vara med mig när jag är lugn.

Det känns så lätt, när det är rätt!