Humor bor i nuet!

Istället för att följa med i alla synpunkter (tankar, känslor och upplevelser) och bara vila i det avslappnade tillstånd som medvetenheten bjuder får jag ännu mer kontakt med min intuition, jag svarar an enkelt på det som kommer till mig, en sak i taget (utan tankar på vad som ska komma sen, eller vad som ska ske i framtiden) och utför sysslor i ett inre fridfullt tillstånd. Det kan vara hektiskt omkring mig, det kan till och med vara hög ljudnivå. Men inuti är det lugnt. Jag kan säga ifrån, sätta gränser, det är inte så att jag plötsligt blivit en tillåtande Buddha-staty som sitter med slutna ögon och bara ler och låter barnen klättra i hyllorna och rita på väggarna.

Nu när jag ser med medvetenhetens klara ögon på det tillstånd jag brukar befinna mig i kring frukosttid en vanlig skoldag, så kommer ordet "panik". Kanske själva motsatsen till harmonisk eller ljuvlig. Jag vet nu att så behöver det inte vara. Det går alldeles utmärkt att vara effektiv och samtidigt slappna av i det inre lugnet.

Allt blir så mycket roligare! Vi skojar och skrattar mycket mer här hemma, humorn har inga gränser. Barnen älskar när vi vuxna är oss själva på det här viset, när vi inte sitter fast i stela tankar om hur man borde vara eller muttrar över att vi vill ha något annat än vad nuet presenterar. Vi berättar små historier som bara tycks komma från ingenstans, och barnen ropar: "igen, igen!"

Det slår mig att det här är det lilla barnets naturliga tillstånd. De skrattar och är glada för... ja, för att de bara är det. För att glädje - ren lycksalighet - bor i medvetenheten.

När vi är ute på cykeltur ser vi en hel del klotter på vår väg. När jag andra dagar identifierar mig med egot surar jag över hur fult det är med bokstäver skrivna över skolans bollplank och husväggar. Nu ser vi bara snirkliga bokstäver, utan behov att döma dem. Sonen läser glatt och undrar vad HSP betyder. Genast kommer det ur mig: "Hattifnattarnas SenapsParty", HT blir "Herrarnas Tåvickartävling". Sonen skrattar så han nästan ramlar omkull. Fler galna ord kommer vi på och vi bubblar av glädje hela vägen hem.

Det är inte alltid roligt dock. När mamman plötsligt börjar sjunga eller tar några små danssteg på skolgården kan det bli pinsamt. "Sluta mamma! Var som vanligt!" Det kan också bli så att andra människor lättare triggas av en person som vilar medvetet. Gamla mönster och beteenden som inte längre tjänar oss blir synliga när medvetenhetens klara lampa lyser upp dem.

I detta avslappnade tillstånd märker jag snabbare när minsta lilla oro dyker upp. Oroar jag mig är det för att jag har trott på en tanke om framtiden, och jag har låtit den ta mig bort från själva nuet, där jag befinner mig. Då kan jag välja. Fortsätta oroa mig och följa med i de tankar som hör till oron, eller återvända till att vila som medvetenheten och känna hur oron är ett med den, som små krusningar på vattenytan som snart lägger sig.

Nu när jag har börjat vila i mig själv på det här viset kommer jag inte att sluta. Livet behöver inte vara så allvarligt. Jag tänker ha roligt hela vägen till graven (och ännu längre!)