Jag har tränat, tagit cellsalter, vitaminer, tänkt på min hållning osv. Allt det här skadar ju inte förstås, men det är som att försöka ersätta en synpunkt med en annan och tro att man ska bli fri från åsikter. Inte gör det mig fri från den omedvetna (dock overkliga) skuld som jag tror finns i mig. Jag kan inte bli av med rädslan genom att äta vitaminer och mediciner. (Nu menar jag inte att man ska sluta ta detta om man känner att man behöver det på en fysisk nivå.) Jag har känt mig bättre ett tag, men sen har smärtan kommit tillbaka igen. Ibland har det bränt som feber i kroppen och en del inte så angenäma känslor har kommit upp i mig samtidigt.
Jag gjorde det hela verkligt med min första son, och jag har gjort det även nu.
För några veckor sedan jobbade jag med mig själv, med inre föreställningar (detta är sådant jag även hjälper andra med). Då fick jag syn på tankar som "måste vara stark, känner mig svag". Jag laddade ur de här föreställningarna och slutade därmed tro på dem helt.
Det blev återigen bättre ett tag, men sen kom smärtan tillbaka igen. Jag hade inte nått kärnan verkade det som. Jag hade ju dessutom fortsatt tro att det fanns något utanför mig själv som var orsaken, i alla fall delvis.
Idag vaknade jag till insikt. Under barnvagnspromenaden på eftermiddagen trillade polletten ned. Smärtan har ingenting med hormoner, amning eller tunga lyft att göra. Värken kommer bara från sinnet. Jag drömmer en dröm om smärta. Det är kroppen som har ont, och kroppen är inte verklig, den "existerar" bara i drömmen. Kroppen är en symbol för separation och död.
I sinnet finns orsaken och kroppen upplever effekten.
Det är inte tvärtom: att kroppen skulle ha drabbats och att jag därför lider, tänker brist osv. Nix, nope.
Det är till sinnet jag måste gå för att bli fri smärtan. Jag såg och kände att jag har värk för att jag känner mig skyldig över själva separationen. Den här satt djupt i mig. Vad jag än hade mött inom mig förut, så hade jag inte varit i närheten av det här. (När jag mötte "måste vara stark - känner mig svag" gjorde jag aldrig upp med själva separationsidén.) Äntligen hade det kommit upp till medveten nivå.
Jag förlät mig själv för att jag trott på att jag var en ensam liten kropp och att jag trott att jag orsakat separationen: "Skulden är inte verklig, separationen har aldrig ägt rum. Jag är helt oskyldig."
"The secret of salvation is but this: That you are doing this unto yourself. No matter what the form of attack, this still is true. Whoever takes the role of enemy and of attacker, still is this the truth. Whatever seems to be the cause of any pain and suffering you feel, this is still true." - A Course In Miracles
Sorg kom upp, och jag lät den bara vara där.
På kvällen har jag varit gladare, lättare, en aning öm och stel i kroppen, men ingen värk. Hur det än fortsätter med värk i kroppen, eller andra symtom, lovar jag mig nu att alltid komma ihåg att det är egots spel, och om jag lider på något sätt har jag mer förlåtelse att gå igenom. Värken kanske försvinner, eller inte. Jag kan bara göra min del i soningen, förlåtelsen.
Jag säger det igen: jag menar inte att det är en god idé att förneka kroppen, att sluta ge den näring, frisk luft och motion. Det känns klokt att följa den inre vägledningen om vad vi behöver på det fysiska planet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar