Barn som plötsligt inte vågar vara i sitt eget rum, eller som skriker att jag inte fattar någonting och att jag är den dummaste i världen, innan jag ens sagt något, innan jag ens vaknat. Jag är glad att jag lyckades behålla lugnet så gott som hela tiden. (Att välja att vila i det öppna space medvetenheten är, ger resultat!) Däremot märkte jag att jag till slut gick igång på det jag kallar gnäll. Mina svar på barnets klagande ton blev så småningom tvär, och inte alls särskilt kärleksfull. Gnäll är tydligen ett oupptäckt område att forska mer på med medvetenhetens öppna ögon! Jag kan se att gnället är ett uttryck för rädsla, och rädslan är min egen eftersom jag gör den verklig. Vad är det jag själv gnäller om?
Allt är inte bus, lek och frid i barnets värld. Det är mycket som skrämmer. Tvååringen är rädd för hundar. Femåringen är rädd för att komma bort eller att föräldrarna ska dö, eller att han själv ska dö. Sjuåringen är rädd för allt möjligt, men kanske mest för att andra ska säga att hon är rädd.
Helt plötsligt, och som från ingenstans verkar det komma upp nya rädslor. Från en dag till en annan så har hon blivit rädd för skuggor, eller getingar eller....?
Det spelar ingen roll vad barnet är rädd för. Det barnet känner är på riktigt och med den känslan barnet uttrycker kan vi såklart vila medvetet. Blir vi själva triggade till något, eller känner barnets känsla djupt i oss, så kan vi bara vara med det också, gå in i närvaro och där skapa utrymme för känslan.
Barnets smärta har som en egen kropp, och den här smärtkroppen vill ha näring. Den vill ha mer rädsla, och den gör allt den kan för att jag ska reagera. Jag tror många av er andra föräldrar vet vad jag menar. Det är som en kladdig, klängig parasit som vill haka sig fast. Smärtkroppen tar till alla medel för att få "mat", vill att vi föräldrar ska bli ur balans och reagera negativt. Så fort den fått denna näring så lugnar den sig ett tag, tills nästa gång. Om vi gör motstånd till smärtan så tycks den växa sig starkare, blir till höga vågor på ett hav, om den blir omsluten och älskad så blir havet spegelblankt.
Men smärtkroppen är inte på något sätt avskild från medvetenheten. Genom att omsluta smärtan totalt med den medvetenhet som också smärtan består av, så ser vi att allt ursprungligen är kärlek, och när barnet gnäller eller skriker så ropar hon faktiskt efter kärlek (eftersom hon just då inte känner kontakt med den), och när vi vilar medvetet kan vi vila som kärlek tillsammans med barnet som är där tillsammans med oss. Vi är förenade där, för i medvetenhet finns ingen som helst separation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar