Det finns inget att transformera

I drömmen drömmer drömmen en dröm. Det står någon framför mig som är arg. Men jag ser inte personen. Allt jag ser är en eldsprutande drake. Den är rasande arg och riktar sin ilska mot mig. Snart når lågorna min kropp, men det är inte dem jag är rädd för.

Jag är rädd för är det som komma skall. Tystnaden efteråt. När allt är över och jag står helt ensam kvar.

Övergivenheten. Det är den som skrämmer mest.

Jag har haft stunder i mitt liv där jag känt mig så djupt övergiven att jag inte stod ut längre. Jag ville inte vara kvar här längre.

Jag tror jag är långt ifrån ensam att känna en smärta så stark att det inte går att fly längre. Du vet bara att du har kommit dit att du måste säga ja.

Smärtan åt mig och jag ville inte dö. Men ville inte heller leva. Jag föll ned på mina bara knän på trägolvet, grät och skrek: "Ja! ja, ja, ja, jaaa! Det är så här jag känner. Ja!" Hulkande gråt.
Mirakelmoment: Jag grät inte många sekunder till, och sen var det som jag kom ut ur känslan, på andra sidan. Eller snarare: jag kom ned till den underliggande grunden till alla känslor. Medvetenheten förstås. Ingen separation där inte. Nope. Helt väck.

Människor som såg mig då, när jag kom ut på gatan, trodde säkert att jag blivit helt galen. Jag sprang omkring, med ett stort leende i hela ansiktet. Det jag kände var ren "bliss", en glädje så stark att jag var salig, och det som förstärkte upplevelsen ännu mer, var att jag såg samma bliss i alla människor jag mötte. De kunde ha sura, arga miner, eller uppsatta försvar i ansiktet, men jag såg att inom dem fanns även där samma underbara lycksalighet. Ju mer jag bara såg lycksaligheten desto mer tycktes den växa.

Nu känner jag inte så ofta bliss när jag fullt ut möter känslor. Men jag upplever omedelbar lindring när jag vilar med dem i medvetenhet.

Det spelar ingen roll om det är andra människors känslor, eller mina. ("Det finns inga andra", säger En kurs i mirakler) Det jag känner i min kropp är en signal till mig att vila med det som är. Posten kom ju till mig så att säga, då är det väl jag som ska öppna den?

Det är mycket lättare nu, när jag vet att det inte finns någon separation. Alla känslor, tankar och upplevelser har samma grund. Att nå ned till deras ursprung ser jag inte som att fly, det jag gör är att gå till roten av känslan, och när jag gör det märker jag att den även innefattar känslan.

Det finns egentligen ingenting att transformera. Det går att bara vara med det som är, i medvetenhet.