En mycket sorgsen känsla kom upp under eftermiddagen, och jag är ju van att det kommer stora känslovågor efter mycket vilande i det djupa lugnet. Men den kom så plötsligt idag, som en ryckig berg-och dalbana. Upp som en sol, ned som en pannkaka.
Jag kände mig så glad, stark och lycklig halva dagen. Sen drogs den svarta rullgardinen ned. Och jag vet att allt är i sin ordning: "When you're feeling you're healing."
Det var förstås barnen som tryckte på knappen. De fortsatta med sitt bus trots att jag bad dem sluta. Vi kan ha riktigt roligt tillsammans, men när jag upplever att de blir "okontrollerade" så spårar jag ur. Het lava väller upp inuti och jag ser varningslamporna blinka.
Jag försöker ändå hindra vulkanutbrottet som är på gång inom mig, genom att stoppa barnen i deras framfart. Det är egentligen mig själv jag vill kontrollera, rädd för det stora mörkret som växer inuti. Hindrar jag barnen kanske känslan inte behöver komma.
Jag blir riktigt arg en gång, sen lägger jag mig ned på sängen, vet att känslan är min, den har inte med barnen att göra. Tusen stormar rasar inuti. Det är frustration och sorg känns det som, och jag känner inåt i kroppen. Ordet hjälplös kommer och bilder fladdrar fram, de är ganska otydliga, men jag uppfattar att jag står och ser på något våldsamt som sker, det är flera människor som ger sig på någon. Där står jag som förlamad och kan inte göra något. Det blir en djup krock inom mig, att vilja stoppa men inte kunna.
Så det är det som väcks till liv när mina barn går igång i sina galna upptåg!? Jag känner ett starkt inre tvång att sätta stopp för deras vilda lekar, men ändå finns där en känsla av att inte kunna, att vara hjälplös inför deras framfart.
Att vila medvetet med denna känsla går inte först, tycker jag. Den känns avskild från helheten. Men jag vet att den inte är det. Jag väljer medvetenhet, kliver in där, i den öppna rymden. Stormen dröjer sig kvar i kroppen, och jag öppnar upp för den, omsluter den med medvetenhet, och då ser jag vågen. Den är enorm. Som om en vulkan under havet faktiskt startat en tsunami.
Det blir lugnare i mig, men jag är fortfarande ledsen. Det håller i sig även när jag läser Kulla-Gulla för äldsta dottern. I boken beskrivs en fattig bondfamilj med många barn. Det är slit, våld, kamp och onda leder. Längtan efter Paradiset. Känslan sitter i märgen på mig. Det känns som jag varit där. På riktigt levt så. Det sitter i mina celler, minnen som överförts genom släkten. Den trötta mamman som har barnet hängandes i bröstet medan hon utför sysslor, för att ingen tid får spillas, som skäller på Gulla för att hon inte går upp i tid och mjölkar. Varken tid, ork eller mat räcker till. Den här kvinnan finns inom mig och hon ger sig tillkänna ibland. Oj, så hon behöver kärlek.
Jag läser lite till i Kursen, men känner inte att den hjälper mig så mycket ikväll.
"Mitt sinne är helt upptaget av tankar från det förgångna."
"Ditt sinne kan inte förstå nuet, som är den enda tid som finns."
Nuet ja... Medvetenheten. Den är tidlös, den känns som allt. När jag vilar där är jag varken hjälplös eller otillräcklig. Jag vet att det är sant, jag är varken eller.
Men kroppen har sin story. Den får ha det. Jag kommer få fler tillfällen att medvetet möta emotionerna som väller upp. Jag önskar vara mer medveten nästa gång och inte gräla på barnen.
Jag känner skuld. Jo jag vet, skulden är inte verklig, men idag känns den högst verklig.
Men... jag älskar och omfamnar den del i mig som känner så:
"Jag älskar dig som känner dig skyldig, som känner dig hjälplös, som tycker att du inte räcker till, som känner att du går på knäna. Du är så älskad, har alltid varit det och kommer alltid att vara det."
Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar