Välkommen vilsamma jullov

Vintersolstånd. Solen gäspade och orkade sig upp en kort stund idag för att blända våra ansikten. Men mest ligger marken, och människorna, under mörkrets filt och ruvar. Mina rörelser har varit långsamma idag. Som om kroppen ville dra ned på tempot, vila. Men jag har städat, burit bebis och plockat småsaker till förbannelse. Nej, jag svor faktiskt inte över det jag gjorde. Jag var för det mesta medveten om mina tankar och var med mig själv, i kroppen. När jag vikt ett berg tvätt märkte jag mot slutet att det vilsamma började försvinna. Det liksom vibrerade och surrade i kroppen. Intressant, tänkte jag. Vilka tankar hade jag trott på innan surret? Jag backade bandet och fann den lilla käppen i hjulet: "Det vore bra om jag hann göra klart detta innan barnet vaknar." På något sätt hade jag gått in i tiden igen. Där det är så fasligt obekvämt att vara numera.

Det där ordet hinna. Hann, hunnit. Gissa vad jag ska ge det kärlek!

Barnen, som gick på jullov idag, är också trötta, ur balans. Lite småvilda, bråkiga. Någon har varit gråtig, en febrig, en annan galopperat som en vildhäst, pillat på alla julgransprydnader och lekt med pepparkakshuset så florsockret stänkte. Vildhästen fick möta sin mammas just då trötta blick, för bakom hennes ögon pågick ironiska tankar: "Välkommen underbara, perfekta, vilsamma jullov." Och genast kom där en hel rad bilder av scener ur ett o-perfekt och o-vilsamt familjeliv kring juletid.

Det är ju inget fel på min fantasi. Kanske är den väl kryddig. Om jag började följa med i alla tankar och historier så skulle jag kunna skriva mycket dramatik. Men vilken röra jag skulle uppleva inuti.

När jag så gick tillbaka till mig själv och bara vilade med de tankar som uppstått kände jag mig låg. En aning ledsen. Aha, det är alltså den känslan som hör ihop med tankar om ett stressigt familjeliv kring jul. Genast tänkte jag på alla, alla, alla som går runt och känner så hela julen, eller kanske mest före jul. Alla mammor som sliter vid spis och med dammtrasa för att få till den där perfekta julen som alla barnen drömmer om.

Jag erkände för mig själv att jag kände mig ledsen, och nu ännu tröttare, och så dök jag in i känslan, helt och fullt, var fullt närvarande med den. Det ledsna försvann nästan omedelbart.
Det fanns ingen som gjorde motstånd mot ledsenheten längre. När den kände att den fick vara där lugnade den sig. Förr gick jag in i tankar, analyser om det ledsna istället. "Men varför är jag ledsen, jag har det ju så bra", "nu är hela familjen hemma och myset kan börja och så vill jag bara gråta, alltså det måste ju vara något fel på mig", "om barnen bara kunde vara lite lugnare skulle jag må bra" och så vidare...

Jag vet att jag kan ha ett perfekt, balanserat och vilsamt jullov om jag bara vill. Och med det menar jag inte att det måste se ut så på utsidan. Det är när jag vilar helt i medvetenhet jag finner julefriden. Det kan vara hur stökigt, bråkigt och o-perfekt som helst utanför mig, men jag kan vara helt lugn eftersom jag stannar kvar i mig själv. Där har alla tankar, känslor och upplevelser ingen makt att störa mig. Jag kan vara med dem, känna dem, men de kommer inte att rycka bort mattan under mina fötter. Ett kraschat pepparkakshus eller bränd knäck kommer inte få mig att gå i taket.

Välkommen vilsamma jullov! Hur det än blir kommer allt vara helt perfekt.