Bråk i familjen

Så som jag ser min broder ser jag mig själv, säger Kursen. Om jag har dömande tankar om en medmänniska har jag dömt mig själv lika hårt. Skrattar jag åt någon är det mig själv jag dömt som ovärdig. Om jag ser på människorna omkring mig och mest tycker mig se deras själviskhet, snålhet eller oärlighet, så är det bara mig själv jag ser.

Vägen hem går genom mina medmänniskor. Sant seende är att se människor som de är, bortom ego, bortom de etiketter tankarna på automatik sätter. När jag skriver om ego menar jag den själviska delen av oss, den som tror sig vara separerad, utanför, ensam och oälskad. Den som ropar efter kärlek, och söker det från andra (där den aldrig hittar den, eftersom den finns inuti). Egot är mycket aktivt när vi inte vilar i vårt inre lugn. Egot vill ha istället för ge, vill att andra ska foga sig, jämför sig konstant med andra, vill hämnas, ha drama och tror att man blir utan om man inte är framme och tar för sig. Egot vill att våra barn ska bete sig "normalt", eftersom egot identifierar sig med barnen, och skäms om barnet beter sig "avvikande".

När vi inte vilar medvetet får barnen möta egot i oss - varje dag! Och barnen märker att vi inte är med dem i närvaro. De märker att vi har förutfattade meningar om hur de bör vara. Vi vill att de ska bete sig på ett visst sätt så att egot kan känna sig bekväm. Det är här konflikterna börjar. Barnet känner våra förväntningar och beter sig ofta precis tvärtemot. De energikänsliga barnen kan bli helt "urflippade" av det här, vilket kan trigga de vuxnas ego ännu mer... och så är bråket igång.

Så som jag ser mitt barn ser jag mig själv. Det är inte barnet som är "avigt", det är jag som fastnat i tankarna. Om jag upplever en konflikt med mitt barn är det dags att stanna upp, inse att jag klivit ur mitt inre lugna centrum. Jag brukar kalla det för "stormens öga", för där är det alltid stilla.

Om jag har förväntningar på att mitt barn ska fungera "normalt" (och vad 17 är normalt egentligen??) är det dömt att misslyckas. Istället kan jag leka med tanken: "Hur kan jag göra idag för att vara glad och nöjd hur det än går?"

När jag vilar som medvetenheten, i mitt inre lugn, kan jag inom mig bara omfamna sonens trötthet som går överstyr på kvällen. Jag behöver inte överladda honom med att flippa ur själv. Det går att vara lugn trots att det sker 57 saker samtidigt i vårt kök. Då är jag glad och nöjd, hur det än går, och jag blir inte slutkörd det minsta lilla.

När barnet känner att de vuxna bara är i de dagliga rutinerna, är det lättare för barnen att följa med i det som ska hända, t ex klä på sig för att gå till förskolan. När vi är flera steg före i tankarna, så är det svårare att få med sig barnet.