Scen vid frukostbordet. Mor och son.
Sonen äter fil med flingor. Mor frågar något, vill föra ett samtal. Sonen stirrar intensivt på filpaketet. Han svarar inte, börjar istället leka med sin sked. Den har blivit en gungbräda över hans finger. "Hörde du vad jag sa?" frågar mamman. Fortfarande inget svar.
Utan att hon märker det går tjatmaskingen igång. Det händer omedelbart när hon känner att han inte svarar på hennes förväntningar. Hon vill föra ett samtal med sin son. Hon vill prata med honom, för hon är minsann en god mor. Och goda föräldrar för trevliga samtal med sina barn.
Hon blir besviken på sig själv, men ser inte det just då. Hon projicerar sin besvikelse (över att inte kunna prata med sitt barn, eller vara tillräckligt kärleksfull så han vill prata med henne) på honom. Hon till och med säger att hon blir ledsen för att han inte svarar. Hur känner han sig? Dålig? Att han måste vara som hans mamma vill, annars blir hon besviken på honom?
Föräldern är förstås jag själv. Den här scenen satt kvar i mig som ett svart hål när barnen åkt till skolan. Jag gick in i mig själv och då såg jag hur besviken jag var på mig själv. Om ingen svarar mig så måste jag ju vara dålig på något sätt, inte värd att lyssna på osv.
En kurs i mirakler säger att vi alla är oskyldiga. Om vi agerar på ett icke kärleksfullt sätt så har vi tillfälligt glömt bort vilka vi är. Men det finns en del av oss som aldrig glömt. Så egentligen är det "bara" (!) att förlåta sig själv för att man glömt. Men just idag kändes "skulden" mer än vanligt. Jag gjorde den verklig. Jag hade varit en hemsk mamma till mitt stackars barn.
Men jag fick vägledning, inifrån. Kanske är det mitt myckna vilande som medvetenhet som hjälper till? Det kom en fråga: "Hur är egentligen en hemsk mamma?" Jag funderade en stund, men kunde inte riktigt få fram några kriterier på en hemsk mamma. Istället såg jag att mina barn faktiskt får möta en sann, verklig människa så gott som alltid, och då jag kunde till och med le. Jag såg att vi alla gör så gott vi kan. Alltid. Vi vuxna är också som små barn. Vi bär med oss vår resa inom oss. Allt är som det ska. Det finns inga som helst misstag.
Vi är perfekta för varandra, jag och min son. Han bjuder in mig till att älska honom som han är - och förstås: att jag älskar mig själv som jag är.
Nu kunde jag förlåta mig själv för frukostscenen. (Jag kommer att skriva mer om soning/förlåtelseprocessen enligt En kurs i mirakler längre fram. Jag behöver göra upp med begreppet Gud först, vilket också är en speciell resa för mig...)
Vid några tillfällen i livet har jag själv fått erfara andra människors förväntningar på mig. Den smärtan gick knappt att andas i. De ville att jag skulle vara på ett visst sätt, ställa vissa frågor, vara mer social, medan någon annan tyckte att jag istället borde backa och tona ned mig lite, inte ta så mycket plats. De här människorna var riktigt besvikna på mig, rent av arga. Mycket, mycket rädsla kom upp hos mig dessa gånger, för andra människors besvikelse kunde leda till att jag skulle bli utstött, bortstött, avvisad.
Jag kände mig inte älskad som jag var.
Men... det vi är rädda för har redan hänt.
Om jag känner att jag behöver ändra på mig för att passa andra (så att de ska slippa känna besvikelse) så är det en inbjudan till mig själv att älska mig själv som jag är.
Om jag kan älska och acceptera mig själv som jag är så kan jag också älska och acceptera andra som de är.
Vi är alla älskade precis som vi är. Hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar