Vikten av näring och vila

Jag har brist på sömn. Vår snuviga bebis är lättväckt på nätterna, söker närhet och vill snutta på mamma. Sömnbrist är som att ha grå dimma i huvudet. Det kommer och går, som vädret. Ibland är det riktigt mulet, ibland klar himmel. Ibland är det så illa att jag inte kan svara ordentligt på en fråga på morgonen. Det kommer inga ord. Eller så kommer det fel ord, om något helt annat än vad som frågades efter.

Trots för lite sömn så är glädjen närvarande där inunder. Den där jag-vill-bara-sträcka-händerna-i-luften-känslan, då jag blinkar åt mig själv i spegeln, säger: ”You’re awsome! You are beautiful!” (Egentligen är glädjen närvarande under allt, eftersom det inte finns någon separation mellan medvetenhet och känslor/upplevelser, och lycksalig glädje bor i ren medvetenhet.)

Som när yngsta dottern springer runt och dansar här hemma, sjunger: ”Jag är den vackraste flickan i världen!”

”Så kan man ju inte säga”, tycker storebror. ”Men jo, det får man”, säger jag, och förklarar att känslan handlar om att verkligen trivas med sig själv och vara lycklig. För det går. Även om man är trött.

Vissa morgnar fastnar jag i tjat, och stress. Där finns oupptäckt potential skulle man kunna säga. Kul att ha något att jobba på! Vad händer om jag fullt ut skulle känna känslan av stress och tjat, vilar medvetet med den? Oj… Nu blir det nästan spännande inför nästa morgon. Hur blir det om jag stannar upp några sekunder med det ångande frustande loket som pyser rök ur mina öron och näsborrar under påklädning och tandborstning – och vilar medvetet med henne i kärlek?

Det jag gjorde häromdagen var att i alla fall byta rum när jag kände att tjat-marodören gick igång. Jag kände då hur stressen, tjatet och gnället bottnar i trötthet.

Jag behöver ta hand om mig, och det har jag lovat mig själv att göra. Behöver jag sova så är sömn vad jag ska prioritera. Behöver jag äta bra måste jag planera in så det finns mat och nyttiga snacks som jag lätt kan få i mig under dagar fyllda med bebis och en och annan klient.  

Att vila fullt medveten betyder inte att man plötsligt kan börja leva på luft. Vi blir inga genomskinliga varelser som smälter ihop med omgivningen. Du blir mer uppmärksam på kroppens behov. Kroppen är vårt fordon genom livet, och om vi inte ger den kärlek, service och näring så säger det sig självt att den faller ihop.

När mitt andra barn kom fick jag inte heller sova särskilt mycket, samtidigt kände jag mig överhopad av gammalt skräp från tidigare i livet. Då var inte glädjen närvarande särskilt mycket, depression kommer närmare sanningen.  

Nu sover jag en stund på förmiddagen när bebisen gör det. Lägger honom intill mig och ammar, och tillsammans slumrar vi till, precis bredvid berget av tvätt, som kan vänta till senare. Bestämmer mig för att det är mysigt. Men ser strax att åsikter om hur något är: mysigt, jobbigt eller fruktansvärt, bara är tankar som inte på något sätt är åtskilda från medvetenhet. Jag går in i varandet, i närvaron, som den rena medvetenheten består av. Vi sover sött i drygt en timme, Lilleman ligger mot min mage. När vi vaknar är dimman borta och jag är mycket piggare. Tänk så lite som behövs ändå!

När vi senare på dagen går ut känner jag att sorg kommit upp till ytan. Vilande i medvetenhet frågar jag kroppen vad som pågår. Som om en medveten vuxen frågar ett litet barn, och barnet svarar:

”Jag hinner inte.”

”Vad är det du inte hinner?”

”Jag hinner inte göra det jag vill. Jag vill skriva.”

Jaha, var det där skon klämde? Intressant. Genast känner jag att frasen ”hinner inte” inte är sann. Varför inte skriva nu på en gång? Jag fiskar upp den skrivbok som alltid ligger i skötväskan. Medan bebis sover skriver jag några rader. Boken blir blöt av duggregnet men det gör inget. Det kommer ord, meningar. Liv. Jag ger mig själv näring och glädjen öppnas i magen.

Att ge mig själv näring på olika sätt är viktigt. Mat, vila och att ha kul!