Råttor

Förra veckan hade jag vilat i medvetenhet ganska mycket under ett par dagar. Jag mådde strålande! Häxan Sur-tant var som bortblåst, och kvar fanns bara glädje, bus och gos med familjen. På kvällen den andra dagen började en vag oro göra sig till känna. Jag vet att den fanns där redan innan vi hörde ett mystiskt ljud från badrummet. Hela familjen stannade upp: ”Vad 17 var det där?” Det var ett läte från ett djur. Satt något djur i röret? Det var ett skrikande jamande läte. Som en klagande katt? Eller… en råtta?

Hela kroppen frös till, och hjärnan lade ihop de ljud vi tidigare hört i vårt hus. Knaprande ljud i väggen, och annat som låtit som flera djur som springer någonstans i huset, svårt att lokalisera var. Jag har tidigare tänkt att vi kan ha råttor eller möss. Men inte skulle de väl komma in i vår lägenhet? Men nu var jag inte så säker längre. För min inre syn såg jag svarta stinkande råttor som kom upp ur toaletten.

Rädslan var inte så stark ännu, men jag var noga med att stänga toalettdörren innan vi gick till sängs.

Dagen efter hade jag en vän på besök, och jag nämnde mina misstankar om råttor för henne. Hon beskrev en händelse hon hört talas om. Råttor som hoppat upp i sängen till bebisen och bitit den svårt i ansiktet där det fanns rester av bröstmjölk. Ännu en gång frös jag till. Rysningarna for genom kroppen, och jag tittade ned på min fjuniga bebis. Jag såg hur väl serverat detta var. Det var såklart ingen slump att hon skulle berätta det här för mig just nu.

Jag ringde det företag som jobbar med skadedjursbekämpning i vårt hus. De skulle komma hit så fort de kunde. Om två dagar. Två dagar är en lång tid att sväva i ovisshet och rädsla, sa tankarna.

Nu var jag riktigt rädd, så där rädd man kan bli när rädslan inte bara sitter i kroppen, utan det känns som den är överallt. Man badar i den, och man är under ytan och söker sig uppåt efter luft. Jag satt i sängen med min lille son och tittade på tvättpåsarna på golvet. Jag vågade inte röra dem. Där i kunde ligga råttor. Jag vågade inte ta på mig gummistövlarna. Där låg minst en råtta och väntade på att få bita mig i foten. Hjärnan tänkte ut flyktvägar. Skulle jag sova någon annanstans i natt? Tankarna rusade. Men jag satt bara kvar på sängen. Kände inåt i kroppen. Den kändes rörig. Svettig. Jag följde andetagen. Andas in, andas ut.

Jag var återigen 5 år och livrädd för tigern under sängen. Men jag satt bara med rädslan, helt medveten om vad som kändes i kroppen. Jag behövde inte köpa tankarnas förslag, och rusa med i dem. Det räckte med att bara se dem.

Det tog inte många minuter innan det lättade. Jag badade inte längre i rädslan. Visst vill jag fortfarande ha bort råttorna, inte vill jag ha dem i min lägenhet. Men rädslan byttes ut mot glädje. Jag såg mig själv i spegeln. Ögonen blanka, kinderna rosiga. Jag var på andra sidan ännu ett lager av rädsla.

Jag skrattade åt mig själv när jag senare på kvällen skulle ta på mig stövlarna och faktiskt tittade i dem först. Femåringen i mig ville ändå veta om det bodde råttor där. Men jag var inte rädd!

Så här är det ofta, upplever jag. När jag vilat medvetet mycket eller läst och praktiserat En kurs i mirakler, då kommer rädslan som ett brev på posten, och då menar jag inget trevligt brev, utan tänk dig femsiffrig Jabba Da Hut-räkning. Det verkar alltid vara orsakat av någon händelse utanför mig, men det är inuti allt sker. Det som händer utanför mig är bara ett skådespel av det jag jobbar mig igenom. När rädslan kommer (eller om det mer känns som sorg, ilska, förvirring, eller vad det nu är) så kommer också utmaningen att fortsätta att vila som känslan.

Lite extra krydda och hjälp fick jag från barnen att möta rädslan när jag fann denna bild uppsatt på äldsta dotterns garderobsdörr.