Det här var en riktig skitdag om du frågar den rädda delen av mig, hon som tror på brist. Frågar du den rättsinta delen så var det här en perfekt dag eftersom sådana här dagar är helt oslagbara för att praktisera förlåtelse.
Har du haft en sådan där dag när allt bara går fel? När du spiller ut kaffet på vita skjortan och precis utanför porten bajsar en fågel dig i huvudet? Du går till cykelstället bara för att finna att du har fått punktering, och väl framme på jobbet får du en utskällning av chefen för något fel du gjort. Resten av dagen fortsätter på liknande sätt. Det hela blir så absurt att du börjar misstänka att du är med i en riktigt dålig film (vilket du är).
Jag var på ganska uselt stresshumör på morgonen. (Vad hände med den medvetna närvaron?) Av någon anledning springer minuterna mellan klockan 7 och 8 hemma hos oss. Alltså, den timmen känns som femton minuter!
Ibland tror jag att vårt familjeliv skulle kunna bli en riktigt bra komediserie.
När ett barn plötsligt vägrar vara själv i badrummet för att hon är "rädd för basilikan".
"Det finns ingen basilika där", säger pappan, "däremot ligger det timjan och oregano i badkaret, och jag skulle se upp för dem om jag var du!" Barnet förklarar att "Basilikan" är en läskig ormvarelse från Harry Potter. Ett annat barn rör sig mycket likt en sengångare mot kläderna under obekymrade diskussioner med sig själv om svarta hål, fotboll och drömmar om att grannen är en gorilla. Mamman känner svettdropparna tränga fram i ansiktet. Omsorgsfullt stoppar barnet ned långkalsongerna i strumporna. Det tar säkert sju minuter. Bebisen klagar frustrerat över att bara sitta i knät när mamman hjälper övriga skaran med tandborstning. Ett annat barn ylar över hårkamningen och skäller på mig för att frisyren blir fel. Mina tankar störtar fram: Hur många gånger kan en trumhinna spricka, och hur många grannar har vi väckt ur skönhetssömnen idag?
Idag blev det vab-dag, vilket innebar ändrade planer för mig. Jag fick vara inne i lägenheten hela dagen istället för att ta en härlig vinterpromenad i solen med barnvagnen och diverse telefonsamtal. Stackars lilla ego, och tänk att jag fortfarande inte lärt mig att jag inte ska ha förväntningar när jag har barn...
Vi hade trivsamma stunder idag, visst hade vi det. Vi har myst och läst böcker. Lagat god mat. Men det mesta var faktiskt bök och stök. Bebisen var inte så nöjd, och de andra två barnen som var hemma gjorde sitt bästa för att visa upp mitt bristtänk. För det sitter inte hos dem. Allt var mitt, men jag såg det inte genast, eftersom jag själv klibbat fast i separationen. Jag köpte den som verklig, åtminstone halva dagen.
Syskonbråken handlade om orättvisa. Den ena hade fått mindre än den andra. Den ena hade foten i soffan där den andra ville sitta. Den ena hade fått flera kramar av mamman än den andra. Och så vidare, och så vidare, tills det började kännas riktigt löjligt.
Ett av barnen gav mig ledsna rådjursögon i spridda skurar under dagen. Hen vill ha mer tid med bara mamma. Det här har tidigare triggat min känsla av otillräcklighet. Men jag har på senare tid mött mig själv och barnet i enhet, där ingen brist finns, vilket har varit mycket behagligt. Jag har sett oss båda helt utan brist. Men idag kom känslan tillbaka med förnyad kraft. Den stångade omkull mig. Så till den grad att jag fick gråta en skvätt när maken kom hem.
"Ett nytt lager" hade alltså kommit upp på det gamla temat om otillräcklighet. Det var bara att förlåta igen, och vid det här laget vet jag att det kan vara olika saker som ligger under den konflikt som kan verka som samma gamla vals ännu en gång.
När en tuff dag ledde mot sitt slut kände jag att det var skönt när alla äntligen sov.
Aaaah, äntligen en stunds lugn och ro vid datorn...
Då. Precis då, hör jag en mansröst från gården. Någon vrålar som besatt där ute. Om och om igen ropar han. Förmodligen är han utelåst och försöker få kontakt med någon högst uppe i huset, som kan slänga ut en nyckel.
De två yngsta barnen vaknar och gråter, båda livrädda. Jag öppnar fönstret och gastar tillbaka till mannen att han måste sluta ropa. Två gånger behöver jag be honom innan han slutar. Nattningen börjar om igen, och tar en timme till. Mitt hjärta bultar och jag känner en viss upprördhet. Men jag sansar mig, tackar för ännu en förlåtelselektion. Den vrålande mannen hjälper mig att släppa på mer skuld. När jag gör det blir jag faktiskt bara så full i skratt. För mitt inre ser jag mannen, han ler så stort tillbaka. "Skulden är betald", säger han, och jag får känslan av att han bara ger tillbaka det jag själv någon gång utsatt honom för. Rysningar far genom kroppen när jag skriver detta.
Min första impuls var att kalla honom för idiot. Men jag vet att det är att kalla mig själv för exakt samma sak.
Tack för en perfekt dag. Jag tackar mig själv för att jag gör så gott jag kan. Det gör vi alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar