torsdag 18 januari 2018

Att sätta gränser i upprördhet - eller närvaro

"Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror."
Det här är lektion nummer fem i En kurs i mirakler, och den är välanvänd av mig.

När jag tror att något i omvärlden orsakar mig smärta använder jag den här frasen.
När ett av mina barn plötsligt skriker "håll käften" till ett av sina syskon vaknar min upprördhet på en millisekund. Egot föreslår genast en mängd dömande saker jag kan säga till mitt barn som "beter sig så illa". Det är klart jag sätter en gräns. Frågan är hur jag gör det.



Om jag följer med i upprördheten och egots förslag får barnet en ren utskällning: "Vad är det för dumheter!? Så säger vi faktiskt inte till varandra! Var kommer de där orden ifrån? Nu måste du verkligen säga förlåt! Varför...." och så vidare i ett hårt tonfall. Egot upprepar sig gärna också, och säger samma sak flera gånger...

Vilar jag däremot i mig själv, i medvetenhet, är det lättare att stanna kvar i närvaron, och då ser jag väldigt klart på situationen. Det blir tydligt att barnet som skriker "håll käften" just då är ur balans, mår inte bra, kanske är väldigt trött. Barnet ropar efter kärlek. Mitt svar i närvaro kan bli en kram. Förmodligen ser jag barnet i ögonen och orden som kommer från mig till barnet blir helt annorlunda.
"Men oj... hur mår du? Du låter väldigt arg, stämmer det? Hur känns det att säga så där till din syster?" Barnet får berätta och jag bara lyssnar. Lite senare i samtalet kanske jag säger något i stil med: "Vad tror du om att säga förlåt till x för det du sa, det är ju ganska starka ord... tror du inte att du skulle känna dig lite bättre om du sa förlåt?" Hela tiden ser jag barnet bortom beteendet, in till dess sanna jag. All ilska har med det här bemötandet redan runnit bort hos barnet, det är som om den aldrig funnits där. Allt är kärlek, och kärleken sprider sig vidare till det syskon som blev "utsatt". De kramas.



Våra barn har ju en förmåga att trycka på våra ömma punkter. Många vuxna har lite svårt med att sätta gränser för sig själva. Vi kanske är rädda för att säga nej till våra barn, så därför låter vi barnet fortsätta med något som vi egentligen inte vill, till exempel att kladda ned matbordet med gröt (om det är ett äldre barn) eller kanske dra ut saker i alla rum och sedan vägrar plocka undan när vi ber om det.

Det vi undviker på grund av rädsla är vad vi behöver ta tag i för att bli fria.

Våra gränser har garanterat överskridits någon gång i det förflutna, och vi har själva varit gränsöverskridande. Vi har utnyttjat och känt oss utnyttjade. Vi är aldrig bara "offer" eller "förövare", vi har med oss båda sidor av myntet (samtidigt är vi inget av detta, eftersom det inte är verkligt). Barnet hjälper oss att göra upp med detta.

När jag skulle börja sätta gränser för mina barn blev det väldigt obalanserat, svajigt. Det var verkligen inte utan ilska. Jag kände mig hemsk som satte gränser på det viset. Men lektion nummer fem har varit räddningen många, många gånger. Jag vet att jag aldrig blir upprörd av det jag tror. När jag blir upprörd ser jag bara det förgångna.

Jag har släpat in det förgångna i nuet och tror att jag ser klart. Inte en chans. Jag ser inte barnet som det är nu. Barnet hjälper mig att visa vad jag behöver förlåta.



Det är bara att fortsätta att beta av förlåtelselektioner tillsammans med barnen. Känner jag skuld för att jag blev arg på barnet förlåter jag mig själv för det, och jag förlåter barnet för vad hen gjorde som triggade mig (återigen: jag förlåter barnet för det hen aldrig gjort).

Det är aldrig för sent att välja nytt. Vi kan alltid välja än en gång. Jag vet genast när jag behöver välja ett annat alternativ. Smärtan visar vägen. Det gör så ont att välja egots väg, och jag känner mig alltid skyldig. "Du är en dålig förälder!" skriker egot, och jag kan ana det elaka skrattet som kommer efteråt.

I morse var egot vaket i allra högsta grad hos mig och den här texten jag skriver är helt och hållet till mig själv, eftersom jag behöver påminna mig ännu en gång: När jag blir upprörd ser jag bara det förgångna.

När jag vilar i nuet blir jag aldrig upprörd. Där sätter jag gränser helt i kärlek, om det ens dyker upp några tillfällen där gränser behövs. Hela livet blir en njutning, oavsett vad som tycks ske i det yttre -när jag bara vilar i medvetenhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där

  Kali, mörkergudinnan, symboliserar den feminina skuggsidan. Hon håller vårt ljus, och vi når det bara genom att möta mörkret fullständig...