Den känns helig. Den bär mig. Den är det enda sanna.
Får det här mig att rycka på axlarna åt det som sker i mitt liv som Maria, avfärda konflikter med "det är ändå bara en illusion" och bara strunta i allt? Nej, nej, verkligen inte. Däremot kliver jag ut från fängelset där det lilla jaget var huvudpersonen allt kretsade kring. Jag har lämnat dramat. Världen är inte något som händer mig, den är en film som jag tittar på, och den enda jag ser är Mig Själv, som Guds Son, även om "han" verkar ha miljarder ansikten.
Men visst sitter jag fast fortfarande, visst gör jag det. Det finns delar av filmen som jag gör verklig, och jag kan göra det en lång stund, innan jag kommer ihåg mig.
Vi skulle kunna se det som att jag har några lektioner (eller väldigt många?) kvar innan jag tar examen.
* När barnen är ledsna har jag glömt att det är en film. Jag köper ofta egots påståenden om att det är mitt fel att de mår dåligt. Är de ledsna eller arga på mig när jag inte är i närvaro, då gör det ont inuti. Men jag blir bättre på att påminna skuldkänslan när den kommer att den inte är verklig.
*Människor som gör saker extremt långsamt, triggar igång mig. Inuti frustar jag som ett ånglok. Jag får många tillfällen att vila medvetet eftersom jag har tre sengångare i min familj, som verkar behöva flera tankepauser mitt under morgonens påklädning.
*När mina barn (eller andra som står mig nära) sitter fast i synpunkter (tankar, åsikter, känslor) och börjar stressa upp sig själva. Här kan jag tappa tålamod. Egot har alltså trasslat sig in i här och vill lösa problemet.
Men min roll är inte att lösa inbillade problem.
Det jag kan göra är att svara på andras rop efter kärlek. Det är alltid mig själv jag svarar.
Det jag ger andra ger jag mig själv.
Jag trodde det skulle vara fler saker på listan, som rädsla för auktoriteter, misshandel, vanvård av barn och så vidare. Men de hade ingen laddning nu, märkte jag (!). Det betyder inte att jag slutat bry mig om andra. Att dessa ämnen inte har någon laddning innebär att jag inte förlorar mig i dramat och sitter inte längre fast i tankar om hur hemskt allt är osv. Jag gör det inte verkligt, och kan därför lättare vara till hjälp eftersom jag kan se klart, istället för genom ett dömande filter.
Alla handlingar i rädsla är rop efter kärlek.
Så hur svarar jag?
Med miraklet förstås! Jag ser den andre personens inre sanning, the Divine Self.
Jag ser inte med världens ögon på det som sker.
Jag ser den andra människan som hel, odödlig och oförstörbar, som helt i enhet med mig och Gud. När jag vilar i detta kan jag få till mig något jag kan göra för att hjälpa i det yttre, eller inte.
Men "ett mirakel går aldrig förlorat. Det kan beröra många människor som du inte ens har mött, och leda till förändringar som du inte kunnat drömma om i situationer som du inte ens är medveten om."
"Ett mirakel är en tjänst. Det är den största tjänst du kan göra någon. Det är ett sätt att älska din nästa så som dig själv."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar