"Varför, varför, varför måste det skrivas på det där viset?" frågade jag och skakade på huvudet.
Kursen liknade mest en religiös text. Läs kristen. Där finns ord som "Yttersta domen", "Frälsningen", "Synd", och "Helige Ande".
Kursen är full av metaforer. Och yttersta domen betyder förstås inte att Gud möter dig med sitt förmanande pekfinger när du lämnar Jordelivet. Han utdelar inga straff för dina "synder".
Nu ser jag att språket är helt perfekt för mig, som fortfarande har något slags problem med "det religiösa". Jag behöver förlåta allt som kristendomen "ställt till med".
När jag fann Gary R Renards böcker blev jag överlycklig, för där fanns ett språk som gick att greppa, och jag lärde mig förstå Kursen, samtidigt som jag kände igen sanningen.
Jag började experimentera med att använda andra ord för Gud och Helige Ande, eftersom jag kände ett sådant motstånd. J's namn undvek jag helt och hållet. Det funkade ganska bra, förutom att jag kände mig lite otydlig med mina klienter. På grund av rädsla har jag kallat Gud för "Källan", "Alltet", "Högre makt", "Hon", "Det", "Kraften", "Universum".
Tänk att känna en sådan dragning till en bok, men inte klara språket.
Alan Cohen, författare till En kurs i mirakler - på lätt sätt, skriver att det finns ett djupare syfte bakom det kristna språket:
"Kursen har funktionen att korrigera det kristendomen har utvecklats till. Trots att det budskap som Jesus förkunnade enbart handlade om kärlek har den religion som vuxit upp i hans namn ofta genomsyrats av rädsla, skuld, bestraffning och massmord. Oräkneliga grymheter har begåtts i Kristi namn, rädslan för helvetet får oskyldiga själar att darra av rädsla, och förebudet att göra uppoffringar har kvävt passionen och glädjen. Jesus dikterade Mirakelkursen för att hjälpa kristendomen att komma på rätt köl igen och ännu en gång bidra till läkning."
En kurs i mirakler tillhör ingen religion, men samtidigt alla religioner. Jag tycker personligen den påminner mer om buddhism än kristendom, men återigen, vi behöver inte stoppa in den i något fack. Det är innehållet som är det väsentliga.
Oavsett om du kallar dig kristen, buddhist eller ateist så finns Kursen där för alla som är öppna för dess budskap.
Apropå att kalla Gud för "universum". Det är inget jag längre gör, eftersom jag nu vet att Gud inte skapat vårt universum. När jag fattade detta var det mycket som föll på plats. När jag var yngre frågade jag mig hur Gud kunde tillåta sådant som barnpornografi, tsunamis och terror. Om "han" nu är Den Villkorslösa Allomfattande Kärleken - hur kunde "han'" sätta sina älskade barn i den här världen? Svaret är att det gjorde "han" aldrig. Vi är inte ens här.
Vi tänkte en liten galen tanke, typ "undrar hur det skulle vara att dra iväg på egen hand?", och tycks nu sova i en värld där vi upplever oss åtskilda från vår skapare. En kurs i mirakler är skriven för att hjälpa oss att vakna. Det är jag oändligt tacksam för eftersom jag känner mig färdig med den här Jord-soppan. Det räcker ju att slå på nyheterna för att man ska fatta att det är något galet som pågår. Varför skulle vi, som är Guds barn - skapta lika Honom - starta all denna ofattbara dramatik vi ser i världen? I en ding-ding-galen värld kan det (verka) ske, i en dröm om separation, där vi glömt att vi "bara" drömmer.
Jag börjar tänka på en pojkvän jag hade, som svor mot himlen när något gick honom emot. "Kuk-Gud!" fräste han och höjde näven. Många är vi som varit arga på Gud. Vi känner att "han" övergivit oss. Men även detta är förstås en projektion. Det är inte "han" som lämnat oss, det är vi som lämnat honom. (Dock är detta ej verkligt)
Ingen har blivit övergiven, även om det verkar vara så i dataspelet Jorden som på många sätt känns högst verkligt.
Men det är rätt häftig att leva nu och vara medveten om att jag inte är en ensam stackare som behöver kämpa för min överlevnad. Jag är omhändertagen - i evighet.
Och nu höll jag på att skriva ordet som börjar på "a" och slutar på "men".
Men jag är nog inte där. Än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar