Det har varit en dag helt i frånvaro av rädsla. Imorgon börjar maken nya jobbet med långa dagar, men gårdagens depp (som jag felaktigt kopplat till yttre händelser) lyser med sin frånvaro. Sedan jag gick rakt in i hjärtat av sorgen har den inte kommit tillbaka.
Min vackra familj har firat mig med frukost på sängen, teckningar, halsband och presentkort. En extra vacker gåva var den gnistrande vita vintern utanför, men bästa presenten är närvaron, för den ger jag både till mig själv och andra. Vi vilar i kärlek.
Som vanligt var det lite småbökigt när sex personer skulle bli klara för dagen, jag behövde duscha, bebisen var tröttgnällig och tre par skidor trasslade ihop sig i hallen. Men det bekom mig inte, glädjen lyste inifrån oavsett vad som pågick utanför.
Det är så lugnt och skönt att bara vila i den här stilla glädjen där jag inte bara vet att medvetenheten och jag är ett, jag känner det. Det som sker utanför mig har ingenting med mitt inre tillstånd att göra.
Igår, när jag gick till självaste kärnan av sorgen, där jag vilar i medvetenhetens fullkomlighet är det samma sak som att vila direkt i Gud.
Medvetenhet och Gud är för mig samma sak.
När jag skriver "hjärta" och "kärna" är de också samma sak. Hjärtat är inte en plats i kroppen, det är själv kärnan i det som är. Hjärtat går inte att skilja från medvetenheten, kärleken går inte att skilja från medvetenheten och inte heller Gud.
När vi lär känna medvetenheten är vi i hjärtat och i vår inre visdom som är vår sanna natur.
Bön för året
Må jag bli fri med ansvar.
Låt mig ta ansvar men inte tyngas ned av det.
Tynger jag ned mig själv och tar på mig en offerroll, hjälp mig att se och påminn mig att lämna över det jag inte ensam behöver bära.
Jag önskar se min familj och andra människor helt utan de filter egot bjuder.
Må jag fortsätta på den här direkta vägen hem till mig själv, där jag finner mig själv som medvetenhet, som Gud.
Amen.
(Jag skrev Amen! Jag skrev det, såg ni?!)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar