Tankarna kan skapa bilder som är skrämmande. Barnet tänker till exempel att han av misstag ska råka äta krossat glas, och skrämmer upp sig själv när han med fantasin föreställer sig vad som så kan ske i kroppen.
Hur kan vi hjälpa barnen med oro och nedstämdhet?
Jag brukar börja med att säga att alla känslor är okej. Att inte vilja ha en känsla är som att försöka stänga in den i garderoben när den dyker upp. För varje gång man blir ledsen fylls det på med tårar i garderoben och till slut går det inte att hålla emot längre.
Men det finns en risk att barnen fastnar, hakar upp sig i sorg eller oro. Varför?
Jo, det är ett kreativt barn med mycket fantasi vi har att göra med!
Ett barn jag pratade med idag räknade upp en hel räcka händelser som hon varit med om som "gjort henne ledsen". Och just idag hade något liknande skett igen! Hennes ansikte såg ut att när som helst spricka av gråt. "Det blir alltid så", konstaterade hon, "och det kommer bli så igen, jag vet det!" Störtflod av gråt.
Jag fick en bild till mig av ett barn som släpade på en hel säck, och i den låg det fullt med paket. Varje paket innehöll en händelse från det förflutna, sådant som sårat barnet. Jag beskrev bilden för barnet. Hon var med på vad jag menade. Vi skrattade lite åt att det verkade tungt att släpa på den där säcken. Jag sa: "Varje gång det händer dig något du inte gillar så tar du samtidigt också upp alla paket och öppnar dem. Hur skulle det vara att bara släppa den där säcken?"
Hon ville gärna släppa säcken. Men då kom andra tankar. Inte på det som varit, utan tankar på sådant som skall hända: "Jag kommer att vakna och vara ledsen", "när jag ska åka bort kommer jag att vara orolig."
Då ritade jag en bild, och förklarade att vi bara kan vara där kroppen är, i nuet. När vi följer andetagen, andas in, andas ut, så är vi helt i nuet. Vi kan känna in kroppen från insidan.
Jag visade hur vi inte är i nuet när vi tänker på det som varit, eller på det som skall komma. Våra tankar handlar allra oftast om dåtid eller framtid, (och vi färgar vårt liv utifrån det förflutna, vi ser ingenting som det är nu). När vi inte mår bra är det för vi har lämnat nuet.
Att bara följa andetagen är en mycket fin nyckel för att komma tillbaka till nuet. Vi kan känna hur luften strömmar in, och hur det känns när vi andas ut igen. Kommer det tankar, gå bara tillbaka till andetagen igen, tillbaka till nuet. Tillbaka till kroppen.
Ibland säger jag: "Om du vill kan du föreställa dig att du har en kärna. Hur ser kärnan ut? Du kan gå in i mitten av kärnan.... Hur är det att vara där inne, vad ser du?" Barnen brukar beskriva att det är lugnt, och skönt, där finns alltifrån häftiga färger, regnbågar, kristallgrottor till rum med fluffiga kuddar och prinsessängar. På den här platsen, i det inre rummet, eller i kärnan, känner barnen sig trygga. Här finns bara snälla tankar, men mest bara lugn och ro.
När vi vuxna vilar i oss själva, i vårt inre lugn, samtidigt med barnen, ja, då sker mirakel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar