Livet är en börda, men bara för den som söker, för han tror att det han söker inte finns där han befinner sig nu. Det som ännu ej är funnet verkar vara på annan plats, kanske finns det långt fram i tiden?
Men tiden är inte som vi tror. Den verkar linjär, men allt sker nu.
Vi är hela nu.
Vi är ett med Gud, nu.
Allt sökande upphör varje gång jag vilar i Gud, med och som medvetenhet.
När jag ändå, gång på gång, börjar identifiera mig med sökaren, den som söker frid istället för att vara den, och engagerar mig i tankar som rör separation så kommer ganska snart en orolig, stressad, ledsen eller arg känsla.
Många går runt med dessa negativa känslor hela tiden, och vet inte hur de ska bli av med dem. Vi har lärt oss att göra motstånd mot det vi känner, och vi försöker avleda oss. Vi tänker på något annat, vi äter, vi slår på teven, vi surfar, vi arbetar osv. "Tänk positivt istället!" säger många hurtigt till den som är deppig. Men hur vi än arbetar med tankarna så fortsätter de störa oss. Vi ger dem uppmärksamhet istället för att uppmärksamma den stilla rymd, medvetenheten, som är själva grunden till allt tänkande.
Att uppmärksamma tankarna, och försöka ändra dem är som att försöka ändra på sin spegelbild. Vi måste vända oss 180 grader från spegelbilden, inåt och uppmärksamma den som upplever. När vi är fullständigt medvetna om medvetenheten så lugnar vi oss och blir mer kärleksfulla.
Spegelbilden förändras med oss.
Alla söker något, och de flesta söker det vi tror att vi saknar - i världen. Vi söker till exempel en livsuppgift, ägodelar, en partner. Och vi kanske finner allt det där, men upplever ändå brist.
Det är för att hela den här världen - som egentligen inte finns - är uppbyggd utifrån separation och brist. När jag söker något i en känsla av saknad och kommer jag att uppleva mer brist.
När jag finner helheten, enheten inom mig upphör allt sökande. Det finns inget utanför mig som kan göra mig hel, för jag minns att jag är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar