Slaveri

Jag får nu dagligen syn på vilken slav jag varit, och fortfarande är, under egot. Det är ett ständigt babbel i huvudet just nu, och det har varit svårare för mig de senaste dagarna att hålla fokus bara på närvaron. Eller så lurar jag mig själv. Men jag stannar upp och ser på tankarna. De pratar mycket och tröttsamt om vad andra gör och tycker, och om vad vi gör för att få något. En del av mig vill inte följa med i tankarna, för de rusar och jag gillar inte att åka rally. Jag finner någon slags mellanväg där jag vilar med dem i korta, korta stunder och bestämmer mig för att fokusera på andetagen, känna in kroppen. Här är jag. Här och nu. Jag vilar i medvetenhet. Och så tillbaks till rally igen. Det verkar som egot nästan har panik. och jag kan bara hoppas att det är dess dödsryckningar! (Nejdå, jag vet att egot inte kan dö, något som aldrig funnits kan inte dö.)

Allt vi gör eller ger för att få något är en form av slaveri. Det här handlar inte bara om pengar. Det vi gör fast vi egentligen inte vill - varför gör vi det?

Om vi arbetar bara för att tjäna pengar, om vi skriver ett blogginlägg eller på Facebook bara för att bli sedd, få likes, om jag hjälper någon för att få andras uppskattning och bibehålla rollen som "den snälla och duktiga" intakt, den jag identifierar mig med - det är slaveri, det vill säga det finns ingen frihet i det.

Egot älskar att bli omtyckt, få medaljer och utmärkelser, fina titlar och beröm. Egot älskar många ägodelar och nya prylar, eller tvärtom: "titta vad jag klarar mig på litet - jag flyger inte, jag har bara tre klädesplagg och odlar min mat i fönstret"! Det är inte fel att leva på litet, eller ha många saker, det är när vi identifierar oss med det materiella eller vårt sätt att leva som egot har ett finger med i spelet.

Kanske känner vi att det blivit extremt viktigt att bara äta ekologiskt och ha ekologiska kläder. Allt måste vara rent annars får vi ångest. Återigen: inget fel att välja ekologiskt, men allt vi gör på grund av rädsla visar var egot håller oss som slavar.

Där det finns rädsla, motstånd och dömande finns en identifikation med ego-filuren.
Vad gör vi till exempel för pengar?
"Jag måste ta ett jobb vilket som helst, för att få pengar nu!"
"Jag måste lura systemet för att få, jag måste verka sjukare än vad jag är för att få pengar från försäkringskassan." "Det där välbetalda jobbet kommer imponera på alla jag känner!"

Allt vi tror att vi måste är av egot. Det vi blir vägledda till ger en helt annan upplevelse. När vi tar beslut kan vi göra det med egot eller the Divine Self / Helige Ande.
Vi kan känna oss vägledda till ett visst jobb - eller att ha fyra barn - utan att förstå varför.

När vi går in i motstånd är det för att vi redan har förlorat oss i tankarna. När vi känner smärtan i motståndet kan vi se det som en vägskylt som pekar: gå tillbaka till nuet! Igen, och igen, och igen.

Tre barn leker på golvet här hemma på eftermiddagen. Jag sitter med dem, och de pratar med mig konstant, gärna samtidigt. Bebisen sitter i mitt knä, missnöjd. Han kanske är trött på att sitta stilla, vill göra något helt annat eller...? Han klagar högljutt. När jag vilar i mig själv är det här inget problem. Börjar jag däremot tro på tankarna som säger att något är jobbigt, eller att jag inte orkar... ja, då blir jag mycket trött. Vilande i medvetenhet har jag tillgång till en stadig kraft som bär mig, oavsett hur min livssituation ser ut.

Egot söker belöningar: Jag kramar dig och säger att jag älskar dig så att du ska gilla mig och se vilken god person jag är. Jag lagar fantastisk god middag till familjen för att bli omtyckt. Gillar de inte maten blir jag sur. Men medvetenheten bryr sig inte alls om andras åsikter, om de älskar eller hatar mig, om de gillar min mat eller inte. Mitt gudomliga jag använder inte andra för att bestämma mitt värde.

Värd eller inte värd - några sådana stämplar finns inte i Gud. Du behöver inte göra något för att vara värd att bli älskad. Den som är Kärleken Själv behöver inte dessa ord.

När jag är med barnen och känner en längtan efter att få vara fri (för egot tycker att barnaskaran är oerhört tröttsam emellanåt) - är detta en påminnelse att återfinna vägen in till nuet, till friheten. Friheten är inte i framtiden när barnen blivit stora, eller när jag ska få en stund för mig själv med mitt kaffe! När barnen blivit stora kommer jag se tillbaka på den fantastiska tiden när de var små, och kanske undra vad jag ska göra med all min fria tid!? Det är så lätt att köpa egots idé om att friheten är någon annanstans. Där jag är i livet just nu, även om jag upplever det som ett fängelse, är perfekt för att finna friheten.

Jag sa till en vän idag att det är så svårt att vila i stillhet när jag är ensam med alla barnen. Men - är det verkligen sant!? Behöver jag tro på den tanken? Nej. Frihet är nu, vare sig jag är mitt i ett hektiskt vardagsliv, på en stormarknad med tusen saker att handla, eller på en lugn skogspromenad.

Slaveri är en tanke. Att tro blint på varje tanke och leva efter dem som om de alla vore sanna blir ett slags slaveri. Att vara ett med medvetenhet är frihet från slaveri, oavsett vilket jobb jag har, eller hur många barn jag har.