Jag förlåter mig själv för att jag tror att jag är kroppen, att jag tror att jag kan bli attackerad, att jag trott mig vara sårbar. Separationen har aldrig inträffat.
Jag slår i boken "Kroppen talar till dig" av Lise Bourbeu. Hon är inne på samma spår som jag, att det är jaget i separation (egot) som skapar sjukdom, från sinnet. "Ohälsa och sjukdom är kroppens sätt att kommunicera med oss, och tala om att vårt sätt att tänka (även om det sker omedvetet) inte är i harmoni med vad som är hälsosamt för oss."
Under "handled" finner jag något som resonerar. "Du kräver förmodligen för mycket av dig själv och kanske tror att du inte förtjänar att ha ett glädjefyllt och roligt arbete, så det ger dig skuldkänslor. Du gör i allmänhet saker på ditt eget sätt, och gör ditt yttersta." Jo, det stämmer, förutom att jag inte skulle förtjäna att ha ett roligt arbete.
Under "mental blockering" står det: "Det är skadligt för dig att tro att du inte klarar av saker, särskilt när det är en uppgift du verkligen vill utföra. Det kan också vara så att du tycker att någon har bråkat med dig genom vad du gör, och då är budskapet från din kropp att det inte stämmer. Varje uppgift måste åtas och besegras utan skuld, rädsla eller förväntningar."
Den sista meningen var en riktig käftsmäll. Jag stod inför ännu en ensam eftermiddag och kväll med barnen, och kände mig inte särskilt pigg och uppladdad, snarare låg och med offerkofta på. Jag såg mig själv fixa middag, amma, hjälpa till vid läxor, och ett myller av andra sysslor. Tusen saker som ofta sker samtidigt i vår lilla lägenhet med fyra barn. Var det detta som krävdes av mig? Varje uppgift måste åtas och besegras utan skuld, rädsla eller förväntningar. Oj... Jo, jag vet att det är jag som skapat mitt liv, det är inte något jag av misstag råkat drabbas av. Jag har den här livssituationen just nu för att jag vill ha den. Det är så, även om egot försöker få till en annan story.
Varje uppgift måste åtas och besegras utan skuld, rädsla eller förväntningar. När jag nått dit har jag kommit långt. Vilken perfekt skola jag går i just nu, med dessa ensamma kvällar!
Jag läser vidare i Bourbeaus bok. I slutet finns så kallade nyckelfrågor man kan svara på för att få klarhet i orsaken till sina fysiska problem.
Det jag kom fram till är att min handled visar mig att jag strävar efter att vara en bra mamma. Och jag jobbar så hårt för att vara en "bra mamma" att jag helt glömt bort hur älskad jag är oavsett vad jag gör. Vad är en "bra mamma"? Jo, i mina tankar är hon en mycket duktig mamma som gör allting rätt, och möter sina barn kärleksfullt i varje stund. (Låter ganska dryg ändå...?)
Mitt ego har strävat efter denna duktighet. Behovet jag finner under önskemålet att vara en bra mamma är att känna mig älskad för den jag är. Jag har inte trott mig vara älskad om jag inte presterar "bra" eller är "duktig". Kärlek har för mig varit kopplat till prestation. Insikten landar skönt och jag säger upp den duktiga mamman, ser att hon mest står i vägen för sanna relationer.
Under kvällen finns ingen duktig mamma med oss, men där står en människa som reder upp sådant som den duktiga typen inte gjort på grund av rädsla. Känslor kommer, och de får tillåtelse att göra det. Jag påminner mig själv om att jag alltid är älskad och att jag får känna det jag känner, säger högt "jag gör så gott jag kan". Det lättar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar