Hur ser mitt liv ut när jag slutat tro på den meningen?
Det ska jag undersöka från och med nu.
Första helgen ensam med alla fyra barn. Ingen bil.
Barnkalas både lördag och söndag, och inte direkt nästgårds. Logistik, och mer logistik.
Planeringen kräver lite mer av mig sen bebis kom in i bilden.
Dagen idag flöt på ganska fint, ändå. Tror jag. Att amma utomhus i minusgrader kanske inte rekommenderas, men det var det värt.
Det är när jag fastnar i tankar på att jag inte orkar som allt känns tufft.
Meningen "jag orkar inte" är egots motstånd till det som är.
Livet är ju en lek. Jag kan undersöka vad jag klarar av på egen hand med fyra barn. Fortsätta utmana mig själv. Det är bara att fortsätta gå rakt in i rädslan. När jag gör det kan jag ändå inte se den.
Det är då jag är i den kraft som bär allt, och jag är del av den. Jag ser barnen i deras lek, hur de är ett med livet. De skrattar och skojar var vi än är någonstans, de lever, även om vi åker buss halva dagen eller jagar varandra på en torftig lekplats någonstans mitt i ett tyst villaområde, som idag.
Hur noga och väl jag än planerar kommer livet ändå alltid ske i nuet, och när jag vilar i medvetenhet vet jag att jag är ett med livet självt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar