Ja, vad menade jag egentligen med det jag skrev i gårdagens inlägg, när jag skrev om mina barn: "...jag vet att jag bara ser det förgångna i deras kroppar"?
När vi ser på varandra ser vi också alla tidigare reaktioner vi haft på varandra. Vi ser alltså inte varandra nu, vi släpar det som varit in i nuet, och försöker se den andre genom det förflutnas mörka moln.
"Du ser det som 'naturligt' att använda din tidigare erfarenhet som den referenspunkt utifrån vilken du bedömer nuet. Men detta är onaturligt, eftersom det är en vanföreställning." En kurs i mirakler
Det var det här jag menade. Det är så lätt att hela tiden dra in hela historien jag har tillsammans med mina barn, och det förflutna är med när jag ser dem stå och gapa mot himlen för att fånga snöflingor på tungan. Tankarna beskriver dottern som si, sonen som så. "Hon gör alltid så där... tänk när hon var liten..." Om någon sätter igång ett gräl: "Jaha, nu var det dags igen... Tänk att hen alltid ska..."
Miraklet gör det möjligt för mig att se på mina barn och andra människor utan det förgångna.
Jag kan födas med var och en på nytt varje dag, i varje ögonblick. Där kan jag se klart utan att det förflutna skymmer.
Jag hade en ensam kväll med barnen och som alltid är det en bra övning att vila medvetet i nuet. Jag brukar gå in i barnens konflikter ganska mycket, ge dem direktiv vad de bör göra, som att dela med sig, säga förlåt och så vidare. Hur mycket av detta har varit i rädsla, det vill säga inte medvetet närvarande i nuet? En hel del. Nu gick jag bara in med närvaro. Det bara blev så. Närvaron talade högre än mina ord, helt klart, för bråket upphörde bara jag ställde mig helt närvarande mitt i rummet, med ett stort leende. Det smittar av sig skulle man kunna säga.
Men när vi klev av bussen, efter skolan, kom orden till mig. Två av barnen gick så tätt bakom varandra att den ena klev den andra på hälarna. Det räckte för att ett bråk skulle ta fart. Jag stannade upp, och sa: "vill du välja problemet eller vill du ha lösningen?" Barnet jag talade med tystnade i ett par sekunder, skrattade rakt in i mig: "Lösningen!" Konflikten var upplöst.
När jag går in som närvaro i konflikter bidrar jag med lösningen. Det heliga ögonblicket. Miraklet.
Hårda ord byts mot skratt, ilska mot skrattande ögon.
I nuet finns inga strider kvar. Där är vidöppen rymd, vibrerande av skratt och glädje. Kärlek, visdom och extas. En öppen famn där orden tar slut, och inte längre behövs.
Möt mig där.
"Nuet erbjuder dig dina bröder i det ljus som förenar dig med dem, och gör dig fri från det förgångna."
Det har idag snurrat i huvudet som av yrsel, men ändå inte. Ett tag kände jag mig nästan hög. Jag vet inte vad det är. Men det känns inte alltför obehagligt. Jag har haft känningar av sådant här förut när jag valt medvetenhet och mycket förlåtelsearbete. Kanske händer något i hjärnan när vi väljer medvetenhet? Någon som vet?
Min man kommer hem, frågar hur kvällen har gått. Jag vet att det var riktigt mycket som hände på samma gång ett tag och turbon var igång inuti. Men nu är nu, och det förflutna är inte kvar. Det finns inget att älta och fastna i. Jag är här. Nu.
Det är ungefär så jag svarar, att just nu är allt lugnt.
Frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar